Under min studietid skulle vi med Humanistiska föreningen vid Åbo Akademi arrangera en musikfestival. Bollandet av artister och det övriga praktiska gick rätt smärtfritt. Det var först när vi skulle överenskomma kring artisternas matservering som helvetet bröt lös. Musikvetarna ville ha skit och ingenting, medan folkloristerna och lingvisterna önskade mer estetik. Diskussionen tog över tre timmar och utmynnade i att ett nyinstiftat krisutskott fick ta itu med frågan.
Författaren och poeten Sylvia Plath skrev mycket om mat, både i diktformat och i sina dagböcker. Plath har uppmålats att endast vara en deprimerad hysterika men i hennes matdagböcker får läsarna se en annan version av henne. Där är Plath en glädjande estetisk hedonist som tar för sig av allt det goda. ”We had our first dinner in the gas oven this last weekend – roast beef, mashed potatoes, peas, raspberries & cream. Such elegance! 11/12/56.”
När samtiden går åt allt mer konservativa tecken syns det således också genom hur maten försvinner ur våra tankar.
Det är glädjande och inspirerande att se njutning skriven genom uppmålade matbilder. Som en älskare av det goda har samtidens trend med att göra sig så smal som möjligt genom att inte äta varit beklämmande. Hur stark självkänsla man än har som författare ligger trenderna och det egna utseendet som ett faktum i ett offentligt yrke. När normaliseringen av bantningsmedlen som dämpar hunger gör att den egna pondusfyllda hyddan fångar andras blickfång allt mer, fastnar även den största matälskaren i tankarna kring att sluta äta.
På kulturella tillställningar har jag även lagt märke till att det inte heller finns lika mycket pengar kvar att bli påbjuden mat, budgeterna stramas åt där munnen saknar det mest. När samtiden går åt allt mer konservativa tecken syns det således också genom hur maten försvinner ur våra tankar.
Mat är en kulturmarkör och statussymbol likväl som det är en personlig förhållning. När jag fick goda nyheter om att jag mottagit litterärt pris publicerade jag en bild av min vinstmiddag. Det bestod av en makaronirätt, den i folkmun kallade nistipatan, med tillhörande champagneglas. Markörerna med att ha en äcklig makaronitallrik med billig sojakross bredvid statusmarkörernas elitistiska dryck provocerade folk. Hur kan man dricka champagne till makaroner som kostat trettio cent? En poet som införtjänar lågt under medianinkomsten kan det givetvis. För att citera Plaths dagbok: ”We had tea opposite King’s, and a delicious supper of soups, stuffed tomatoes, turkey, lemon mousse & Chablis at a new posh restaurant. We didn’t have enough money for snails and venison, but are going back to eat them if I win any poetry money soon. 2/24/57.”
Hur kan man dricka champagne till makaroner som kostat trettio cent?
Utskottet som instiftades under min studietid tog i beaktande alla estetiska förslag utgående från den budget som fanns till förfogande. Det viktigaste kunde alla i utskottet ändå vara på samma linje kring: artisterna skulle få näringsrik och god mat, samt att för ändamålet krävs det en viss mängd pengar. Mat är lika delar näring och värdering, speciellt inom kulturella yrken.
Rosanna Fellman är estradpoet, författare och översättare.
Kulturkolumnen ingick i SFV-magasinet 04/25.
