Trots all uppmärksamhet och trots att Thesleff publicerade många artiklar, rapporter, betänkanden och skrifter, visade det sig att Arthur Thesleff var en svårplacerbar person, en gåta.
– Fotografierna visar en man som aldrig ler. Vem fanns bakom den anspråkslösa ytan, bakom den underliga blicken? Vem dolde sig bakom all självlärd forskning i naturvetenskaper, antropologi, etnografi, genealogi, lingvistik, litteratur och musik?
Thesleff publicerade sig i olika vetenskapliga sammanhang, utan att själv ha en akademisk grad. Fyra år av naturvetenskapliga universitetsstudier var hans formella kompetens, men i sitt händelserika liv lärde han sig desto mera.
– Han ägnade sitt liv åt att resa och forska med en glöd och en upptäckariver som saknar motstycke. Skolkamraten och vännen Rolf Lagerborg, sedermera professor vid Åbo Akademi, beskrev i sin tredelade minnesruna Thesleff som klen till det yttre, men karismatisk och med en stark inre glöd.
Arthur Thesleff på en mula under expeditionen till den tilltänkta finländska kolonin i Argentina . SLS arkiv.
Laitinen säger att Arthur Thesleff gärna ville befinna sig i stormens öga.
– Det säger han också i ett av sina sista brev till Lagerborg om ett bokmanuskript i vardande. ”En storm får jag emot mig. Men just en sådan vill jag ha. Jag vill ha en orkan. Dömd och fördömd från en sida, aktad från en annan. Förstår du?”
Svampar, romsk kultur, och nybyggare i Argentina
Laitinen berättar att Thesleff i stort uppehöll sig vid fyra teman under sitt forskarliv.
– Det naturvetenskapliga, speciellt i form av svampar sysselsatte honom under åren 1890–1894. Därefter övergick han till antropologiska studier i romsk kultur och lingvistik, för att åren 1904–1906 ur alla tänkbara perspektiv kartlägga och förbereda en finländsk koloni i det argentinska landområdet Misiones.
Livet i Argentina, med många tärande administrativa och personliga motgångar, sträckte sig till 1910. Åren 1910–1912 forskade han sedan i den svenska förbrytarslangen i Stockholms undre värld, parallellt med ett ordförandeskap i internationella Gypsy Lore Society.
Thesleff gillade kändisskapets strålkastarljus men fick av allt att döma svårigheter då ljuset ändrade karaktär, berättar Nelly Laitinen.
Arthur Thesleff var ett barn av sin tid och till exempel hans förhållningssätt till den romska kulturen sticker dagens läsare i ögat som problematiskt.
– I de sammanhang där jag citerar honom använder jag hans egen tidstypiska terminologi, som idag inte längre är gångbar.
En blandad kompott
De sista sju åren ägnade sig Thesleff åt en blandad kompott av svampar, romsk musik, genealogi, personliga minnesanteckningar, bibliska naturskildringar och religiösa frågor, som han som skeptiker fann intressanta.
– Att befinna sig i offentlighetens strålkastarljus var en position som Thesleff av allt att döma gillade men som blev besvärlig när ljuset ändrade karaktär. I offentligheten iscensatte han sig själv som karismatisk vetenskapsman och berättare, medan den private Thesleff med all tydlighet var tillbakadragen och stillsam. Mot slutet av sitt liv tyckte han direkt illa om människor.
Arthur Thesleffs drivkraft var ett ovanligt nyfiket och livsbejakande intresse för livet självt, som ständigt drev honom vidare mot nya outforskade områden – tills motgångarna blev för många och livsvillkoren för svåra. Då brast han på sin egen högspänning, som Rolf Lagerborg uttryckte det.
– Det är något oändligt sorgligt med detta. Med denna nästan barnsliga iver som gradvis mattades av för att slutligen slockna.
Köp Jag vill ha en orkan - Arthur Thesleff och passionen för det outforskade på boklund.fi efter lanseringen den 23 oktober. På bokmässan i Helsingfors den 23-26 oktober kan du även köpa boken till rabatterat mässpris.