Jag har bott i två städer och en by. De kan lätt rangordnas enligt population, skogsareal per capita och kulturutbud.
Den största har minst skog, mest folk och störst kulturutbud.
Den minsta har mest skog, minst folk och minst kulturutbud.
Den mellersta har måttligt med skog, lagom med folk och kulturutbudet förvånar mig om och om igen.
Jag spenderade mycket tid för mig själv när jag var barn. Det blir så om man bor i det sista bofasta huset i byn, det där skogen är ett stövelkast bort och åkrarna breder ut sig som Serengeti bakom huset. Det är lätt att romantisera i efterhand, men jag tror ensamheten gav mig mycket. Fantasin frodas i ledan.
Men det gav inte bara fantasin bränsle, det gav mig en grundinställning till livet, en inställning som i sin tur sporrades ytterligare av att växa upp i en företagarfamilj.
Du kan inte vänta på att något ska hända. Du måste själv se till att det händer.
Det är lätt att vara i en storstad. Den kräver inget av dig. Den känner dig inte, vet inget om varifrån du kommer eller vart du är på väg. Den bryr sig inte.
En liten ort kräver mer av dig. Den släpper inte taget om dig, den vet vem du är och den har förväntningar på dig. Det kan vara betungande, men det är för att den bryr sig.
Ett mindre ställe skapar större lojalitet, rentav kräver den.
När jag flyttade till Helsingfors var jag övertygad om att jag skulle gå på konserter hela tiden. Jag skulle se alla stora band som kom till Finland och ta varje chans att gå på teater.
Jag skäms fortfarande för att jag missade Kristina från Duvemåla på Svenska teatern. Jag skriver för bövelen musikaler och kom mig inte för att se den. Mina tonårshjältar Iron Maiden har gästat min nya hemstad mer än en gång och Bruce Dickinson har spanat över publikhavet och undrat var jag är.
Faktum är att det i större städer råder ett ständigt överutbud. Alternativen är så många att du drunknar i en pöl av obeslutsamhet. Det händer så mycket så det lättaste är att göra ingenting. När jag ser tillbaka på de senaste åtta åren spenderade i landets huvudstad är jag förvånad över hur lite jag sist och slutligen engagerat mig i stadens kulturliv. I de stora evenemangen, men framförallt de små.
Orsakerna och ursäkterna är givetvis många, livssituation, jobb, studier, språkmur och lättja.
Sedan fem månader tillbaka bor jag i Vasa och har på veckobasis häpnat över alternativen och kulturutbudet. Det händer givetvis mindre än i Helsingfors, men jag bryr mig mer. Jag går hellre på evenemang, känner ett större ansvar att stöda det som ordnas. Det i sin tur beror kanske på någon sorts knutpatriotism och att det är små kretsar där en ofta känner någon som är med och ordnar.
Det är väl bara att konstatera, jag är en bybo i själ och hjärta. Sist och slutligen är du själv ansvarig för att skapa den by du vill ha, oavsett var du är.
Axel Åhman är författare, musiker
och medlem i humorgruppen KAJ.
