”Min senaste forskning handlar om hur flickor och pojkar gestaltas i bilderböcker. Trots att bilderböcker sedan boktryckarkonstens uppkomst använts till att socialisera barn i de rådande samhällsstrukturerna är det rätt lite forskning som gjorts på det här området, och ännu mindre med könsperspektiv”, berättar Österlund, som även verkat som bokrecensent i Hbl.
Enligt Österlund rådde länge en syn syn på att barn- och bilderböcker per automatik är könsneutrala. Eftersom barnböckerna riktade sig till en grupp för vilka genusskillnaderna än så länge borde vara oväsentliga föreställde man sig att pojkar och flickor i princip skulle vara utbytbara och bete sig lika i bilderböckerna. Så småningom har den här synen blivit mer nyanserad.
– Ända sedan jämlikhetssträvandenas början har viss forskning kretsat kring hur figurerna i böckerna eventuellt cementerar traditionella stereotypier och roller. Man har pekat på hur pojk- och flicklekar beskrivits, eller hur mammornas och pappornas yrkesroller varit fördelade. Speciellt den nordiska forskningen har också visat en tydlig påverkan av kvinnorörelsen på barnböckernas innehåll ända sedan 1800-talet. Från 1970-talet blev det populärt med ”ombytta roller” för pappa och mamma, eller problematisering kring ensamstående föräldrar.
Men idag intresserar sig forskarna även för så kallade förhandlingssituationer: vem är huvudperson, hur går blickriktningarna? Problematiseras genus genom att författaren eventuellt överför sin skildring på djur eller eller leksaker? Eller sker så kallat genusläckage, det vill säga att det heterosexuella tolkningsföreträdet eventuellt rubbas? Enligt Österlund är det tydligt att nyutgivna bilderböcker definitivt hänger med tiden och återspeglar samhällsdebatten. Men som barnboksförfattare gör man det eventuellt lite enkelt för sig om man enbart byter ut en stereotypi mot en annan.
– Efter kritiken mot att pojkar dominerade som huvudpersoner i bilderböckerna, började på 1990-talet en ström av starka flickor uppstå. Slutresultatet riskerar ändå nu bli att en ny endimensionell stereotyp växer fram – en skränig pojke ersätts med en skränig flicka utan att man tar tillvara flickskapets mångfald, säger Österlund.
Det annorlunda är spännande
Spännande genusläckage sker i Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna (2007). Där upplever fotbollskillen Kenta sig begränsad i sin pojkroll och försöker närma sig flickornas Barbie-lek. I Per Gustavssons och Helena Willis Kaninkostymen (2008) är huvudfiguren (en pojke) tvungen att gå till skolan i en rosa kaninkostym då hans föräldrar glömt tvätta kläder eftersom det finns en ny bebis i huset. Det visar sig ändå vara en lyckoträff, eftersom pojken äntligen blir sedd, då han vågade vara annorlunda.
– De här nya böckerna är förstås även tankeställare för den vuxna medläsaren av boken, säger Österlund, som säger att vi inte behöver vara oroliga för att överskridande och tabuspräckande teman blir förvirrande för barnen.
– En sådan vuxenoro uttrycker snarare en oro för fiktion överlag. Det kan väl inte vara meningen att vi i bilderböckerna endast skall möta sådant vi känner igen. Det är garanterat mer stimulerande för barnen att i bilderböcker dyka in i det annorlunda.
Forskningsnätverk viktiga
Mia Österlund säger att barnboksforskningen är ett mycket tvärvetenskapligt och internationellt ämne, och att förutsättningarna i utöva forskningen är bra, trots att ämnet ibland tenderar att falla mellan stolarna då man skall söka anslag. Forskarnätverken är starka och viktiga.
– Åbo Akademi är en av föregångarna i Finland, och vi kan verkligen vara stolta över att forskningen är på hög nivå internationellt. Men traditionerna är starka och långa i hela Norden, med barnboksinstitut i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Bland annat publicerar de intressant statistik och ordnar symposium och föreläsningar.
Någon direktkontakt till författarna har de finska forskarna inte, och Österlund är noga med att påpeka att forskningens roll inte är att berätta åt författarna vad som är ”rätt”.
– Många författare kommer på symposierna, men vi sysslar inte med pekpinnar till författarna som i forna öststater. Däremot har vi täta kontakter med pedagoger och lärare, som är intresserade av våra forskningsresultat.
Forskningen skall vara öppen
Österlund ställer också gärna upp på olika tillställningar och berättar om forskningen. Hon säger att virtuella kontakter inte kan ersätta riktiga träffar där människor möts på riktigt.
– Likaså tror jag att tankarna på att alla bör klara av studierna på fyra år färgas av en alltför stor tro på att studerandet är en mekanisk process. Speciellt gäller det humanistiska mognadsämnen som litteraturvetenskap. Pressen på att snabbt prestera passar mycket illa in här. Själv har jag studerat danska, modersmål, film, kvinnovetenskap och barnlitteratur. Det är klart att en längre studietid breddat mina horisonter betydligt.
En finlandssvensk barnlitteraturhistorik?
Mia Österlund hoppas på att barnlitteraturen som ämne når den position den är värd och att en historik över finlandssvensk barnlitteratur snart kan bli verklighet.
– Barnlitteratur är så viktigt och rymmer så mycket, den återspeglar samhällsstrukturerna men kan också uppmåla en utopisk framtid och väcka tankar hos de vuxna. Bilderböcker för barn handlar dessutom om mer än litteratur, läsningen med en vuxen läsare blir ju också i de flesta fall dramaturgi och teater. Boken som fysiskt ting och samspelet mellan vuxenkultur och barnkultur är också intressanta teman.
