Sociala medier är på allas läppar just nu. Jag avser naturligtvis alla de webbplatser med roliga namn som läsaren ser på bilden. Namnen är bildade genom att kombinera, förvränga eller felskriva engelska ord, eller genom att skriva ut ordet hej på swahili eller det kinesiska ordet för fred med latinska bokstäver.
Flera av dem är redan bekanta för Svenskbygdens läsare, men varje vecka dyker nya varianter upp. Deras gemensamma namn är sociala medier, men ofta talar vi också om sociala nätverk. Essensen i dem är att synas på ett positivt sätt. Varje människa, organisation eller företag som etablerar sig i dessa medier vill skapa nya kontakter och ökat inflytande. Olika gurun och allsköns experter säger att det i dag är lika angeläget att gå med i sociala nätverk och att skapa en egen nätprofil som det förr var att ansluta sig till FBK, den lokala ungdomsföreningen eller t.ex. studentkåren. De får det att se ut som ett måste. Alla borde vara med i ”det uppkopplade samhället”.
Nu tänker jag ta två steg närmare jorden. Kan människan inte vara social utan sociala medier? Det är ju människan som är social, inte en specifik webbtjänst. Webben är ju bara ett hjälpmedel. Lika säkert som att människan var en social varelse långt innan en enda av de moderna webbtjänsterna uppstod, kommer hon att vara en social varelse efter att alla dessa tjänster köpts upp eller förvandlats till något annat. Eller efter att människorna tröttnat på dem och riktat in sig på helt andra tekniska uppfinningar.
Vi har alltså spårat ur om vi talar om sociala medier som någonting helt nytt. All media är social. Det finns bara nyansskillnader i hur stor interaktiviteten är mellan avsändare och mottagare. I synnerhet borde varningslamporna börja blinka när någon påstår att nya medier totalt kommer att ersätta någon av de gamla. Hur många gånger har vi inte hört att det är adjö med teatern eller biografen i sin klassiska form därför att man lanserat helt ny teknik, t.ex. tredimensionell film.
Onekligen kommer gamla media att påverkas av nya media, men det är väl i sig ingenting nytt. Det är t.ex. inte mången som i dag använder faxen, men även den kan i vissa situationer vara användbar. Somliga påstår att de nya sociala medierna inom kort kommer att förpassa e-posten till historiens skräphög. Detta tror jag inte alls på. E-post och html är öppna och kända standarder. Ingen äger dem – till skillnad från det nya färggranna kollaget av sociala medier. Där försöker varje aktör göra maximalt mycket pengar av de användarskaror som anslutit sig till tjänsten.
Varför skall vi ansluta oss till nya sociala medier? Eller varför inte? Det handlar ju om komplement till de nuvarande medierna som nog kan stimulera oss. Här gäller det att ställa samma viktiga frågor som i all kommunikation:
- Vad gör jag och varför?
- Har jag något viktigt att säga? Vilket är mitt ändamål?
- Hur kan min organisation ge eller dra nytta av social kompetens på nätet?
Det sistnämnda är intressant. Webbplatser har alltid först skapats av och för levande människor. I efterhand har företag och organisationer hakat på genom att även associera icke-personer med mänskliga drag och attribut. Företag och organisationer skapar sig ett ”ansikte” på de sociala webbplatserna för att bygga upp ett förhållande till sina kunder, snarlikt det vi kan ha till riktiga personer i vår vänkrets. SFV finns t.ex. på Facebook, och det är spännande att se vart den kommunikationen leder.
Sociala medier kan också medföra stora olägenheter och problem. Vi kan ta de finländska tidningarnas webbplatser som exempel. De är nästan alla öppna för anonyma inlägg och de används flitigt. Detta leder till att människornas allra mörkaste sidor kommer fram. Främlingsfientlighet, homofobi och svenskhat dominerar dessa webbplatser där tiotusentals människor loggar in dagligen. Var och en kan under signatur hoppa på vem och de facto skriva hurudan galimatias som helst utan att någon ingriper.
Trots att det ofta är under tre procent av landets befolkning som skriver dessa skändliga påhopp på politiker och kända personer (ofta idrottare), lönar det sig inte att träda till försvar. Ett sakligt bemötande leder ingen vart. På nätet gäller det att själv ge häftiga rallarsvingar. Det är som att brottas med en sotare. Skall man nå resultat blir man själv smutsig i kläderna. Så fort folk tvingas uppträda under eget namn blir de genast analytiska och sofistikerade.
Självaste Tarja Halonen har nyligen i HeSa försvarat anonymiteten och sagt att hon inte är för censur. (28.2.10) Hon är inte ensam om den åsikten.
Skäl är ändå att minnas att medaljen har en baksida. Det stora antalet vulgära påhopp som sker på även ”seriösa” tidningars hemsidor ökar ju deras trafik och därmed den kommersiella attraktiviteten. I dag gör mediehusen vad som helst för pengarnas skull.
Frågan gäller dock: hur länge kommer seriösa mediehus att tillåta grova anonyma påhopp på människor som uppträder med eget namn och egen adress? Jag är övertygad om att gränsen är mycket nära.
På nätet finns alla motsättningar vi kan tänka oss. Dels det att vi i de sociala medierna försöker visa de allra bästa sidorna hos oss och vår förening, dels att många till synes kloka människor visar sina allra mörkaste sidor. Osökt kommer man att tänka på dr Jekyll and Mr Hyde.
Christoffer Grönholm berörde samma ämne under organisationskonferansen i Tammerfors i mars:
