Beställ boken gratis på vår publikationssida.
Redaktör: Nils Torvalds. Författare: Edward Andersson, Mikael Enberg, Sebastian Gripenberg, Jaakko Kiander, Peter Lund, Elina Pylkkönen, Helena Ålgars, Benita Öling
Ur inledningen skriven av bokens redaktör Nils Torvalds:
När tankesmedjan Lokus på våren 2010 fattade beslutet om att ge ut en skattepamflett var utgångspunkten naturligtvis en uppfattning om att skattepolitiken under alla omständigheter skulle bli både en central fråga i valkampanjen inför riksdagsvalet i april 2011 och en långkörare under de följande regeringsförhandlingarna.
Vad vi kanske inte riktigt lika klart insåg i det skedet var att alla utvecklade europeiska marknadsekonomier stod och står inför utmaningar, som i det stora hela är identiska eller någorlunda likartade. Den här sidan av skattepolitiken blev förskräckande klar i samband med att Greklands, Spaniens, Portugals och Irlands skuldproblem på våren utvecklades till en allvarlig kris, som försatte hela EU:s valuta- och finanssystem i gungning.
De någorlunda stabila västeuropeiska välfärdsstaterna ställdes inför dubbla utmaningar. Å ena sidan är länderna tvungna att besvara globaliseringens utmaningar, å andra måste de garantera att konstruktionen EU och euron hålls ihop.
Alla de här besluten har beskattningspolitiska implikationer och största delen blir åtminstone i något hänseende belysta också i den här pamfletten.
Vår målsättning var inte att skriva den definitiva och slutgiltiga boken om Finlands beskattning. Vi försökte inte ens välja ett enda – och riktigt – perspektiv. Beskattningssystem skapas under olika omständigheter. En del stadganden blir kvar också om omständigheterna har förändrats genomgripande. Någon skatteform trumfas igenom som genomgripande och principiell för att lite senare avskaffas på grund av att den är politiskt obekväm eller orättvis.
Det finns alltså – också på det här området – mycket få stora och eviga sanningar. Därför valde vi en lite mera subjektiv linje: hur ser samhällets olika grupper på sin beskattning? Infallsvinkeln har inte inneburit att vi skulle ha hängett oss åt enbart eller uttryckligen subjektiva önskemål, men vi har gett olika samhälleliga grupperingar ett forum för att presentera sin beskattning. Med slutresultatet i handen tror jag att det var ett riktigt beslut. Beskattningssystemet har uppstått genom en decennier lång dragkamp mellan lika intressen. Presentationen ger därmed läsaren en möjlighet att se vad de olika intressegrupperna har strävat efter att åstadkomma. Presentationerna ger alltså läsaren den genomskinlighet, som inte alltid har präglat våra skattepolitiska beslut. Det skattepolitiska slutresultatet är sedan ett invecklat vektorresultat av hur dragkampens deltagare har drivit sina intressen.
Men vi lever inte heller i skattepolitiken i de fria fantasiernas värld. Det finns strukturer och en del av målsättningen har bestått i att visa strukturerna. I just det här hänseendet är det skäl att peka på de fyra inledande kapitlen. För två står Edward Andersson, som knappast i skattepolitiska sammanhang kräver någon längre presentation.
Som skattejuridisk professor har Edward Andersson följt med skattepolitiken under det man brukar kalla en mansålder. Han har därför skrivit både en allmän översikt och en kommentar till den s.k. Hetemäki-arbetsgruppens första delbetänkande (Verotuksen kehittämistyöryhmän väliraportti).
I anslutning till Anderssons båda inledande artiklar har Elina Pylkkänen, i det civila tjänsteman på Finansministeriet och en av utredarna bakom Hetemäkis arbetsgrupp, skrivit en kritisk och intressant betraktelse över hur man fattar skattepolitiska beslut i Finland och Sverige.
Det fjärde kapitel handlar om kommunalskatten och har skrivits av Mikael Enberg. Han skriver utgående från sin position som ekonomisk expert på Kommunförbundet. I det sammanhanget lönar det sig kanske att kasta en extra blick på förvärvs- och arbetsinkomstavdragen. Tidigare bestod den skattepolitiska sanningen av att kommunalskatten inte var progressiv och det styrde också de politiska åsikterna. Här har en förändring skett.
Följande avsnitt i pamfletten handlar om tre olika samhällsgrupper. Det kanske mest intressanta i sammanhanget är att de tre grupperna egentligen särbehandlas också om den skattepolitiska doktrinen skulle förutsätta att alla behandlades på samma sätt. Men särbehandlingen är en nödvändighet eftersom gruppernas inkomstkällor fungerar på olika sätt.
Den första gruppen beskriver löntagarnas beskattning. Grovt taget kunde man säga, att beskrivningen här huvudsakligen handlar om de medborgare som finns i utrymmet mellan inkomstfördelningens andra och nionde decil. Avsnittet är skrivet av Jaakko Kiander, som ännu medan han skrev den var chef för Löntagarnas forskningsinstitut. Kianders framställning är bokens mest teoretisk och kommer att kräva en insats av läsaren.
Som motstycke till löntagarbeskattningen har Benita Öling skrivit ett kapitel om företagsbeskattningen. En kritisk läsning av Kianders och Öling bidrag pekar på en invecklad balansgång: utan företagare finns det inte löntagare och utan löntagarnas konsumtion finns det inte heller särskilt mycket utrymme för företagen. Benita Ölings vardag består av arbete på revisionsföretaget Ernst & Young i småföretagarnas österbottniska landskap.
Avsnittet kring de samhälleliga grupperna avslutas med Helena Ålgars utredning kring jord- och skogsbruksbeskattning. Här finns igen ett exempel på en samhällelig särbehandling, som dessutom till en del styrs av EU:s jordbrukspolitik. Till vardags är Ålgars jurist på Svenska lantbruksproducenternas centralförbund.
Det tredje avsnittet kunde eventuellt med en hänvisning till Marcel Proust ha rubriken På jakt efter ett skatteobjekt som flytt. Det handlar nämligen om var finansministeriet kunde hitta nya beskattningsobjekt.
Här är det energiprofessorn Peter Lund vid Aalto universitetet som inleder med en synnerligen kritisk betraktelse över våra energi- och miljöskatter. Erfarenheterna från regeringens senaste budgetbehandling visade kanske att det man så gärna kallar miljöskatter egentligen är en energibeskattning, som mer än väl kan utfalla i resultat som står stick i stäv med de goda föresatserna.
Det andra bidraget handlar om beskattningen av allmännyttiga samfund. I samma takt som en del av våra ägarstrukturer har förändrats har också skattmasen kastat sina giriga blickar på de – ibland stora, ibland små – förmögenheter, som förvaltas av stiftelser, föreningar och andra samfund. Bidraget har skrivits av Sebastian Gripenberg. Han arbetar på Svenska studiecentralen och har ett brinnande intresse för allt som heter förenings- eller samfundsliv.
Pamfletten avslutas med ett försök att peka på en växande grupp som vare sig deltar i den skattepolitiska diskussionen eller i den politiska processen. Eftersom de inte deltar hotas de också av att glömmas bort när de politiska partierna bänkas kring valdebatter och regeringsförhandlingar. Också den gruppen och dess problem borde ha en plats i den skattepolitiska diskussion vi alla hoppas att man skall bedriva i Finland inför riksdagsvalet.
Nils Torvalds
