Enligt prismotiveringen fick Peter Backa priset för sitt förtjänstfulla och idoga arbete för det småskaliga, och för förmågan att gå emot storskalighetens lämmeltåg. När Svenskbygden intervjuar honom ser han en del bekymmer på horisonten, men också många ljusglimtar. Intressant nog är många av landsbygdens allmänna bekymmer i överförd betydelse gemensamma för alla finlandssvenskar, oberoende om de bor på landet eller i stan.
– Då man knappt hunnit dra andan efter KSSR och diskussionen redan börjat om nästa reform står det klart för finlandssvenskarna att administrativa ändringar som kallt utgår från befolkningstal och större regiontänkande passar oss mycket illa. Exemplen är många.
Enligt Backa är det viktigt att minnas att landsbygdens och det småskaligas framtid är inget som sker av sig självt, som om det skulle gälla en naturlag. Allt hänger ihop med beslut som människor tar, vare sig det sker på lokal nivå, inom regeringens administrativa reformprogram, eller på EU-nivå.
Backa är just nu mycket involverad i EU:s kommande programperiod via European Rural Alliance, ERA. Det verkar nu som om frågor gällande tredje sektorn, frivilligarbetet och skräddarsydda lösningar för mindre folkgrupper äntligen kan bli en del av EU:s officiella agenda. Hittills har EU varken tillräckligt eller systematiskt beaktat specialområden eller mindre folkgrupper i de olika EU-länderna.
– Det börjar nu finnas förståelse inom EU för en uppmjukad linje där särlösningar tillåts, och där alla invånare inte dras över en kam. Det här låter som manna från himlen för finlandssvenskarna, vars behov och rättigheter lätt hamnar i kläm eller förbises i våra inhemska reformer som kommun- och servicestrukturreformen.
Enligt Backa innebär en mjukare EU-linje inte automatiskt att finlandssvenskarna kan använda EU som någotslags besvärsinstans då de vill hävda sina rättigheter och behov, men det skulle åtminstone betyda en kvalitetshöjning i EU:s politik och att förståelsen för särlösningar småningom får möjlighet att genomsyra även den inhemska politiken.
Sektoröverskridning
räddar svenskan
Peter Backa har i drygt tjugo år arbetat med folkbildning och tredje sektorn, de sista tre åren i den nationella landsbygdspolitiska samarbetsgruppen där Studiecentralen drar den svenska temagruppen. Lösningsmodeller man arbetat fram med landsbygdssynvinkel kan intressant nog tillämpas på finlandssvenskarna överlag.
– De landsbygdspolitiska politikprogrammen har haft som mål att vara sektoröverskridande och att hitta tvärsektoriella lösningar på många av problemen. Ett sådant förfarande gynnar finlandssvenskarna, som ju inte i minskar i antal, men i reformerna ofta minskar i relativa tal, då enheterna blir allt större.
Enligt Backa ser det helt enkelt ut som att finlandssvenskarna får presentera och bygga upp egna gränsöverskridande strukturer i de fall de regionala administrativa enheterna blir så stora att vi blir obetydliga minoriteter där.
– Då börjar enheterna lätt intala sig att de egentligen bara sysslar med vad de kallar språkneutrala frågor. Fast att kalla något språkneutralt är nog endast ett försök att undgå ansvar; vad kan vara mer språkpolitiskt än planering och prognosticering på regionnivå?
Tredje sektorn träder in
I en framtid där ordet kommun betyder minst 20 000 invånare och där beslutsfattandet och servicen flyttar allt längre bort tror Backa att finlandssvenskarnas kanske lite större benägenhet att aktivera sig i föreningsliv och lokala aktiviteter kan vara en fördel. Tredje sektorn får åter träda in och ta över funktioner som i tiderna flyttades över till kommunen från frivilligkrafterna. I och för sig är denna utveckling precis vad regeringens landsbygdspolitiska redogörelse slår fast – den avgavs till riksdagen år 2009.
– Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan framförallt byaorganisationerna och det offentliga. Det finns en vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Det kunde till exempel fungera så att byn tar på sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet billigare och bättre än kommunen.
– Den här utvecklingen kommer säkert också att betonas även i stadsstrukturer, där olika partnerskap kommer att behövas i framtiden mellan föreningar, d.v.s. tredje sektorn och kommunerna. Klart är ändå att någotslags strukturer kommer att behövas på lokalnivå, för att fylla det tomrum som uppstår då kommunen flyttar ut.
Genuin närdemokrati:
förebilden finns i USA
Enligt Backa kan den här utvecklingen glädjande nog ge upphov till en återupprättning av genuin lokaldemokrati, där invånarna i byar och stadsdelar på riktigt kan ta ställning till lokala angelägenheter. Förvånande nog kan man söka förebilden i USA.
– Den som bara följer den amerikanska nationella politiken får lätt en uppfattning om att landet inte är speciellt demokratiskt. På lokalnivå fungerar emellertid en alldeles konkret demokrati, som jag fick uppleva under en tid i östra Oregon.
Peter Backa beskriver hur starkt det kollektiva tänkandet var, trots betoningen på individualism.
– Initiativen och folkomröstningarna fanns som intressanta politiska redskap som ibland användes för att upprätthålla, inte välfärdsstaten, men vad jag skulle kalla välfärdslokalsamhället. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten, till exempel en hälsostation, skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.
Backa tror att även vi här hemma kommer att gå mot denna sorts ”amerikanisering”.
– Det är på sätt och vis ironiskt: i den samhälleliga berättelsen vi spinner för varandra betonas i USA individen på bekostnad av kollektivet, men i själva verket är kollektivet oerhört starkt på lokal nivå. I de nordiska välfärdsstaterna betonas kollektivet, medan individualismen och egoismen länge vunnit terräng här, i det verkliga livet.
Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär enligt Backa att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande.
– Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett demokratiskt sinnelag av de sittande kommunala beslutsfattarna. Tyvärr är exemplen hittills inte speciellt uppmuntrande.
Se möjligheterna!
I det nya läget har finlandssvenskarna alltså speciella utmaningar, men även stora möjligheter.
– Såsom SFV-chefen Christoffer Grönholm konstaterat: staten försvinner, kommunen försvinner, och vad blir kvar? Tredje sektorn, där vi av tradition varit starka. Vi har förstås svårt att vänja oss vid att vi kanske själva måste ta ansvar för det som en längre tid gjorts av kommunen, men det kan alltså ge stora fördelar. Samtidigt är det viktigt att aktörerna inom tredje sektorn håller sig små och inte försöker efterapa gigantismen som spridit sig bland övriga samhällsaktörer.
Enligt Backa är det alltså heller ingen idé att politikerna nu börjar fundera ut en ny administrationsnivå för att råda bot på vakuumet efter kommunen. Frivilligkrafterna och tredje sektorn räcker bra.
– Man skall minnas att tredje sektorn och frivilligorganisationerna inte bara utför viktiga och till och med livsviktiga tjänster, de erbjuder också många individer möjlighet till sysselsättning och en chans att förverkliga sig själva.
Även förnybar energi kräver
småskaliga lösningar
Backa säger att ett nyvaknat intresse för det lokala även öppnar andra möjligheter för glesbygden att överleva.
– För att tankarna på en övergång till förnybar energi skall bli verklighet krävs också små lokala lösningar där solkraft, vindkraft och jordvärme ingår, och där samhällsstrukturen stöder den utvecklingen. I ljuset av detta ser ju de enorma satsningarna på kärnkraft lite suspekta ut. Samma sak gäller även trenden mot närodlade och ekologiskt odlade livsmedel. De här sakerna går inte att centralisera i stora enheter.
Samtidigt finns det förstås stora utmaningar. Enligt Backa lockar städerna fortfarande ungdomarna från glesbygden. Ekvationen för de som blir kvar är fortsättningsvis inte lätt.
