”Onekligen känns det som en lättnad att den hett debatterade ramlagen för grundskolan gick igenom”, skrev Hufvudstadsbladet på ledarplats den 23 maj 1968.
Lättnaden var förståelig. Det hade varit ett intensivt år för landets svenskförespråkare, som till slut kunde fira en skön seger när riksdagen röstade igenom den historiska grundskolereformen.
Reformen gjorde svenskan till att obligatoriskt språk i alla finska skolor från och med högstadiet. Bara ett år tidigare hade det här framstått som en osannolik lösning.
Engelskan starkare
Grundskolereformen var ett av det krigssargade Finlands största politiska projekt. Beredningsarbetet pågick i över tjugo år i en rad olika kommittéer. Språkundervisningen var under hela beredningen en av de centrala tvistefrågorna.
I mellanskolan och gymnasiet var alla elever tvungna att läsa både svenska och ett främmande språk. Men läroplikten sträckte sig vid den här tiden inte längre än till folkskolan där språkundervisningen till och med 1964 var helt frivillig. Frågan var vilken ställning svenskan skulle få vid den nya sammanslagna grundskolan.
De flesta var överens om att finländarnas språkkunnighet var en nyckel till utveckling för landet, men det var långt ifrån självklart att undervisningen i främmande språk skulle vara obligatorisk för alla elever, inte heller vilket språk som skulle undervisas först.
Engelskan seglade efter kriget snabbt fram som världsspråket nummer ett, men det fanns fortfarande många i Finland som ansåg att finskspråkiga hade störst nytta av att lära sig svenska som första språk. Tidningen Uusi Suomi förespråkade till exempel svenskan framom engelskan med motiveringen att det skulle ”tillfredställa såväl näringslivets som rekreationens och turismens krav”.
Den finska läroverksavdelningens direktör Niilo Kallio tyckte däremot att betydelsen av svenskkunskaper minskat i och med att finlandssvenskarna blivit bättre på finska. Därför var obligatoriet onödigt.
Pedagogiska motargument
I april 1967 – det vill säga ett år innan reformen slutligen godkändes – presenterade Rafael Paasios regering sin proposition till grundskolelag. Enligt propositionen skulle det bara finnas ett obligatoriskt språk, engelska, som skulle undervisas från och med lågstadiet. Det andra inhemska språket skulle vara valbart från och med högstadiet. Svenskspråkiga skulle däremot läsa finska som första språk och kunna välja engelska som tillval i högstadiet.
Arkitekten bakom lagförslag var den socialdemokratiska undervisningsministern Reino Oittinen. Hans enspråkslinje ska dock inte nödvändigtvis ses som en öppen attack mot svenskan i Finland. Oittinen, som var en nordist och som i många andra frågor höll goda relationer till finlandssvenskarna, var rädd att grundskolan skulle bli för teoretisk med två obligatoriska språk.
Erik Geber har i en färsk rapport från tankesmedjan Magma gjort en historisk analys av den obligatoriska skolsvenskan. Han menar att det genom åren förekommit fem typer av argument i skolspråksdebatten: de samhälleligt-juridiska (skolsvenskan behövs för att grundlagen ska uppfyllas), de pragmatiska (språkundervisningen är till nytta/last för hela landet), de pedagogiska (två språk är för mycket i grundskolan/svenskan främjar annan språkinlärning), de historisk-kulturella (kontakten till Norden) och de ekonomiska (det är dyrt med två språk).
I språkdebatten 1967–68 använde motståndarna till den obligatoriska skolsvenskan framför allt, precis som Oittinen, det pedagogiska argumentet, men också det pragmatiska och det ekonomiska.
”[Obligatorisk svenskundervisning] kommer att orsaka svårigheter därför att det i läroinrättningarna [?] inte finns de behöriga lärarkrafterna”, hävdade socialdemokratiska Kansan Lehti.
”Med beaktande av det internationella umgänget är dylika beslut fullständigt i samklang med tidens krav och det försvårar på intet sätt möjligheterna till umgänge med de nordiska länderna, ty också där tar engelskan första plats i undervisningen.”, skrev Joensuu-tidningen Karjalainen.
Förespråkarna, å sin sida, hänvisade framför allt till nyttan av att kunna flera språk och betydelsen av kontakterna till Norden. Hufvudstadsbladet betonade i sin ledare, dagen efter att ramlagen godkänts, att skolsvenskan var en nationell fråga, inte en minoritetsfråga. Finskspråkiga skulle lära sig svenska för att det gagnar hela nationen, inte för att betjäna språkminoriteten.
Också Ilta-Sanomat påpekade mervärdet av att kunna flera språk: ”Regeringen vet mycket väl att språkundervisningen inte bara är undervisning i språk. I en språkundervisning som görs på rätt sätt gör man också på många sätt det land där språket talas till någonting mera nära”.
Hård SFP-linje
Regeringens enspråkslinje ledde till en omfattande kampanj för skolsvenskan, som stöddes av inte bara finlandssvenskar utan också en rad ledande finska politiker. I en pamflett, som gavs ut av Hufvudstadsbladet, ställde sig bland annat president Urho Kekkonen, riksdagens talman Johannes Virolainen och överborgmästare Lauri Aho bakom tvåspråksalternativet.
I ljuset av dagens språkdebatt är det intressant att Socialdemokraterna var de största motståndarna till skolsvenskan, medan Centern var ivriga påhejare. Ett av Centerns argument för två obligatoriska språk var att eleverna på landsbygden riskerade hamna på efterkälken eftersom småskolorna inte skulle ha resurser till undervisning i både engelska och svenska utan ett obligatorium.
Det krävdes till slut ett regeringsskifte för att rädda skolsvenskan. Efter Kekkonens omval i januari 1968 avgick Paasio i mars som statsminister. Mauno Koivisto tog över och tillsatte den nordiskt inriktade centerpartisten Johannes Virolainen som undervisningsminister.
SFP, som Koivisto ville ha med i sin regering, satte hårt mot hårt och gjorde den obligatoriska svenskan till en knäckfråga. Strategin lyckades och i maj 1968 godkändes alltså grundskolelagen med svenskan som ett obligatoriskt läroämne från och med högstadiet.
Ordet ”Tvångssvenskan” myntas
Under sjuttio- och åttiotalet tilläts den obligatoriska skolsvenskan stå orörd, men vid ingången till nittiotalet dök frågan ganska oväntat upp på agendan. Det var Samlingspartiet, med blivande undervisningsministern Riitta Uosukainen och partiordförande Erkki Pystynen i spetsen, som initierade språkdebatten i samband med riksdagens skolpolitiska redogörelse.
Östblocket vacklade och Europa höll på att öppna sig för Finland. En ny tid med nya språkkrav stod runt hörnet. När kulturutskottet hösten 1990 föreslog att den obligatoriska svenskan skulle slopas var därför europeiseringen ett av de viktigaste argumenten.
I medierna hade språkdebatten tagit fart redan tidigare samma år när Samlingspartiet svenskkritiska linje blev känd. Argumenten var till stor del desamma som inför grundskolereformen.
Det pedagogiska argumentet var igen framträdande, men nu i en något annorlunda tappning. Motståndarna hävdade dels att engelskkunskaperna skulle bli bättre om eleverna slapp ödsla energi på svenskan, dels att tvånget i sig ledde till motivationssvårigheter för eleverna. Det var just i 1990-debatten som begreppet ”tvångssvenska” etablerades. Frivillighet skulle ge de intresserade elever större utrymme att lära sig språket.
”Jag förstår mycket väl argumenten för det svenska språket, men jag förstår inte varför studieformen ska behöva vara obligatorisk. Vi har en stor grupp svenskspråkiga som ger oss en god och naturlig grund för kontakt till resten av Norden. Och säkert kommer också många finskspråkiga att i framtiden läsa svenska.”, skrev den blivande statsministern Matti Vanhanen i Centerns Suomenmaa.
Tidningarna stödde
Skolsvenskans förespråkare gjorde sitt bästa för att vända på det här argumentet. Istället för att se svenskan som en börda för annan språkinlärning, hävdade man att det tack vare svenskan var lättare att lära sig andra språk.
Annars försökte de flesta debattörerna, som var för skolsvenskan, spela på de kulturhistoriska korten och kontakten till Norden.
En annan blivande statsminister, Anneli Jäätteenmäki, varnade i Pohjalainen för att försämrade svenskkunskaper riskerar leda till minskade kontakter över språkgränsen.
”Trots eurofebern måste vi dessutom komma ihåg att vi är en del av Norden.”
Suomen Kuvalehti, som i höstas väckte debatt med artikeln ”Tio påståenden om finlandssvenskarna”, ställde sig 1990 med eftertryck bakom skolsvenskan:
”Vi har alltid velat betona att vi är ett nordiskt land. Den nordiska kontakten var viktig under de första självständiga decennierna och den var kanske vår räddning i världskrigets efterspel. Tack vare kontakten till Norden halade vi oss lös från de östeuropeiska satellitstaterna och blev en erkänd, neutral, europeisk stat.”
Majoriteten av tidningarna stödde de facto skolsvenskan på ledareplats. Det visar Kjell Herberts och Ann-Sofi-Landgärds analys av 1990 års språkdebatt.
Bland insändarna dominerade däremot kritikerna. Här fanns det också utrymme för mera hätska inlägg.
”Den svenska 'överklassen' i min hemsocken isolerade sig, höll sina barn på betryggande avstånd från finskt sällskap och satte dem sedan i Björneborgs svenska samskola som vi oduglingar vid Porin lyseo av någon anledning kallade för 'Pukkila'” skriver till exempel Seppo Räty i Lapin Kansa.
Till skillnad från 1968 ställde sig Socialdemokraterna år 1990 bakom skolsvenskan. Centern var kluvet, medan Samlingspartiet, ivrigt flankerat att Veikko Vennamo i Finlands landsbygdsparti, utgjorde motståndarna.
De grönas Pekka Haavisto, som i dag är aktuell som presidentkandidat i valet 2012, förespråkade ett kompromissförslag. Han ville göra svenskan frivillig i alla enspråkigt finska kommuner, men hålla kvar obligatoriet på tvåspråkiga orter. Detsamma skulle gälla finskan.
I riksdagen fick Haavistos kompromiss fler röster än Uosukainens och kulturutskottets förslag om full frivillighet, men ingendera kunde till slut hota status quo-linjen som vann omröstningen med klara siffror efter statsminister Harri Holkeris medling.
Ryskan nytt argument
Mycket har hänt i det finländska samhället sedan 1968, men många argument i språkdebatten går fortfarande att känna igen. Motståndarna poängterar värdet av valfrihet och det begränsade behovet av svenskkunskaper i Finland. Förespråkarna framhåller kontakterna till Norden och det kulturhistoriska arvet.
Men under senare år har man också kunnat urskilja några nya element i debatten. På motståndarsidan har ryskan seglat upp som ett av de främsta argumenten mot obligatorisk svenska. Den rysktalande befolkningen växer och utbytet med grannen i öst blir allt intensivare, vilket gör det svårare att motivera svenskans särställning.
Uppfattningen att andra språk blir lidande när alla måste läsa svenska är visserligen inte ny, men det är först på senare år som ryskan börjat framstå som den största utmanaren. I det tidiga nittiotalets eurofeber, som Anneli Jäätteenmäki uttryckte det, var det franskan och tyskan som behövde få mera utrymme, på sextiotalet engelskan.
En annan tendens är att det är allt fler finlandssvenska debattörer som kritiserar obligatoriet, också SFP:are. Argumentet är då framför allt strategiskt. Ett villkorslöst fastklamrande vid skolundervisningen kan få negativa konsekvenser i andra språkfrågor, menade Nils Torvalds nyligen i Hufvudstadsbladet.
”Problemet är att vi i dag kräver att finskspråkiga elever läser svenska utan att ge någonting i gengäld. Samtidigt vet alla, åtminstone de som bor innanför Ring III, att på sjukhus och åldringshem ser vi ingenting av den obligatoriska svenskan. Den tillför ingenting när det gäller.”.
Man kunde säga att Torvalds därmed gör just det som Hufvudstadsbladet avrådde från våren 1968 – att förvandla svenskundervisningen till en minoritetsfråga, snarare än att göra det till en nationell angelägenhet.
Nedskärning av språktimmar
Däremot kan man, som Torvalds, ifrågasätta hur effektiv den obligatoriska skolsvenskan varit med tanke på de verkliga svenskkunskaperna i landet. Den omedelbara effekten av svenskobligatoriet var i alla fall inte entydigt positiv. Språkkunskaperna breddades visserligen i och med att alla finskspråkiga blev tvungna att läsa svenska, men samtidigt minskade antalet språktimmar jämfört med de gamla läroverken.
År 1975 skars svensktimmarna dessutom ner en första gång, år 1994 en andra. I dag har finskspråkiga mindre än hälften så många svensklektioner som de elever som läste svenska i den gamla mellanskolan, det vill säga före grundskolereformen.
I både 1968 och 1990 års språkdebatter var det riksdagen som fick det sista ordet och kunde gjuta olja på vågorna. Båda gångerna var det till klar majoritet av riksdagsledamöterna som stödde den obligatoriska svenskundervisningen. I vår ska en ny riksdag och regering väljas. Det återstår att se om och i så fall hur den församlingen lagstiftare väljer att besluta om skolspråken.
Källor
Erik Geber (Magma): Den obligatoriska svenska i Finland – en historisk analys. (2010)
Kjell Herberts och Ann-Sofi Landgärds: Tvång eller privilegium. (1992)
Gösta Cavonius: Från läroplikt till grundskola. (1978)
