Filmkulturen har aldrig ansetts riktigt rumsren i Finland.
– Traditionellt har man ansett att film är billig underhållning för massorna, som inte har så mycket med ”riktig” kultur att göra. Ändå har det ju alltid funnits en grupp filmälskare som insett att film är ett av de mest spännande och mångsidiga kulturella uttrycksmedel som finns, berättar Dag Andersson.
Idag finansieras Finlandssvenskt filmcentrum ungefär 50/50 av undervisningsministeriet och fonderna – men som med så mycket annan kulturaktivitet, var starten helt beroende av enskilda aktivisters entusiasm.
– Det var år 1981 som läraren Christer Friis märkte att det fanns statliga regionala anslag att söka för spridandet av filmkunskap. Trots att han inte hade ett brinnande filmintresse innan, startade han en ambulerande biograf ute i den åboländska skärgården. Ett par år senare lyckades han få pengar för den första svenskspråkiga regionala filmsekreteraren, och 1989 grundades Finlandssvenskt filmcentrum för att utveckla verksamheten, berättar Andersson.
Frivilligkrafter startade
I samma veva grundades Filmjournalen av en annan entusiast, Johanni Larjanko. Arbetet startade alltså inte på uppdrag, utan av entusiaster som tyckte att det var fråga om ett viktigt jobb som annars hade blivit ogjort. Och fortfarande är det alltså inte fråga om ett statlig eller kommunal verksamhet. Mikaela Westerlund påpekar att pengarna för verksamheten måste sökas på nytt varje år.
– Ibland är det jobbigt, men å andra sidan hindrar det oss från att falla in i slentrian. Entusiasmen måste glöda som förr, om det skall bli något av det hela.
Både Westerlund och Andersson kan se tillbaka på en bransch i ständig utveckling.
Finlandsvensk film
– nya möjligheter
– När det gäller förutsättningarna för film på svenska i Finland kan vi se två stora utvecklingar – dels den tekniska, där ny lättare teknik sänkt tröskeln för att göra film och där distributionen kan hitta helt nya kanaler – dels utbildningen, som idag befinner sig på en helt annan nivå än för tjugo år sedan.
Digitaliseringen av videotekniken för cirka femton år sedan var startskottet. Plötsligt blev det möjligt att med relativt förmånlig teknik spela in och på datorn klippa levande bilder som nådde upp till en kvalitet som aspirerande filmskapare bara drömt om tidigare. Idag har utvecklingen även lett till att en stor del av de ”riktiga” filmerna spelas in digitalt – och nu står även distributionen i turen.
Digital bio ger många fördelar i ett glest befolkat land som Finland, säger Mikaela Westerlund och Dag Andersson.
– Digital bio ger många fördelar i ett glest befolkat land som Finland, säger Dag Andersson. Då distributionen sker på små hårdskivor i stället för på dyra och skrymmande kopior på 35 millimeters film, kan även mindre biografer få de senaste filmerna, eller större biografer visa mindre filmer för en smalare publik. Samtidigt möjliggör digitaliseringen förstås även att små orter kan visa de senaste dragplåstren och gimmickarna, som tredimensionella filmer.
Staten stöder
digitaliseringen
Även statsmakten har insett fördelen av en digitalisering av Finlands biografer. Idag får biografägarna ett investeringsstöd på ungefär femtio procent av kostnaden för konversionen. I Filmcentrums tidning Filmjournalen (se sid 12) kan man läsa om många lyckade konverteringar i de finlandssvenska regionerna.
– Puristerna talar om att film måste vara 35 millimeters celluloidfilm, men att gå på bio och se film handlar ju om upplevelsen, inte det tekniska utförandet. Sist och slutligen handlar det ju också om att kunna erbjuda något mer än det som folk redan kan uppleva hemma med stora skärmar och hemmabiosystem. Det blir därför även allt svårare att visa film till exempel i föreningslokaler med rasslande projektor, hoppande bild, och publiken på hårda lösa stolar. Kraven har helt enkelt ökat.
Utbildningen
blivit bättre
Den vanliga filmpubliken kan lätt tro att det är enkelt att göra film. Någon greppar en kamera, och så filmar man av händelser framför kameran. I och med fenomen som YouTube har dock de flesta människor konkret fått uppleva skillnaden mellan amatörfilm och en professionellt producerad, njutbar filmupplevelse.
Arbetet med att göra en film kräver samarbete mellan proffs från många discipliner (skribenter, producenter, regissörer, fotografer, ljussättare, ljudinspelare, klippare etc, etc) och våra utbildningsinstitutioner (även på svenskt håll) har de senaste tjugo åren antagit utmaningen och erbjudit utbildning på de här områdena.
– En tid var det till och med överutbud på de här utbildningarna, och linjerna spottade kanske ut alltför många som inte hade en chans att få jobb i branschen. Det fanns en tid då man trodde att YLE:s breddade kanalutbud skulle innebära ett stort uppsving för självständiga produktionsbolag, men beställningarna blev till sist inte så många, berättar Dag Andersson.
FST dominerar
distributionen
På finlandssvenskt håll är konstellationen med svenska YLE som i praktiken den enda stora och riksomfattande tv-distributionskanalen både en välsignelse och ett hinder.
– Det är bra att det finns en hygglig distributionsmöjlighet för de svenskspråkiga produktionerna, men det blir förstås lite problematiskt då det i praktiken inte finns andra kanaler. Nya tekniker som nätbaserad tv skulle ju kunna erbjuda helt nya möjligheter, men tyvärr släpar vi i Finland på den punkten efter, trots att vi anser oss var i främsta fronten då det gäller ny teknik och nya innovationer.
Kinoscreen
importerar
Finlandssvenskt filmcentrum har som devis att jobba med allt som handlar om film och filmkultur, utan att själv producera eller göra filmer. Filmcentrum äger dock ett litet import- och distributionsföretag, Kinoscreen, som förmedlar inhemsk och nordisk film. Till exempel den norska äventyrsfilmen för hela familjen, SOS Svartskär, hade knappast synats på finska biodukar utan Kinoscreen.
– Kinoscreen tar in en till tre filmer per år, och vi koncentrerar oss på nordisk, främst svensk, barn- och ungdomsfilm. Filmerna visas främst som Skolbio-filmer på biografer runt om i Finland, alltså även finska Finland.
Kinoscreens senaste import är dock ett undantag. Stefan Jarls dokumentärfilm Underkastelsen handlar om alla gifter vi mänskor får i oss.
– Filmen väckte stor uppmärksamhet på docpoint-festivalen nyligen, berättar Dag Andersson.
DVD-satsning
i höst
– När det gäller specifikt finlandssvensk film kommer vi i höst att ge ut två dvd-boxar med kort fiktion, sammanlagt ett tjugotal filmer från 80-talet fram till i dag, berättar Mikaela Westerlund.
– Vi förser också skivorna med extra material i form av nygjorda intervjuer med varje medverkande regissör. Boxarna kommer att distribueras kommersiellt av Nordisk Film men givetvis kommer vi också själva att sälja dem.
Höstens storsatsning skall kunna användas av skolor och andra institutioner, t.ex. festivaler i hemlandet och utomlands (alla filmer textas till engelska).
– Om det här fungerar bra fortsätter vi med dokumentärfilm, barnfilm och vuxenanimation., berättar Westerlund.
Projektet är såtillvida intressant att DVD-filmerna tillverkas och distribueras som normal kommersiell distribution i butiksnätet via Nordisk Film – de finlandssvenska fonderna står för en del av tillverkningskostanderna.
– Det skall bli intressant att se hur bra de här rent finlandssvenska filmerna säljer.
