En av de största kritikerna av stilen är amerikanen James Howard Kunstler, som i tjugo år skapat vokabulär och uttryck för misslyckandena i vår byggda miljö.
– I tiderna motiverades brutalismen med ord som ärlighet och funktionalism, men i själva verket ledde den till rätt obehagliga byggnader, som i de flesta fall inte är speciellt omtyckta av de människor som skall arbeta och verka i dem eller i deras närhet. De är oftast rätt och slätt mörka och dystra betonglådor.
En del av modernismen
Upprinnelsen till brutalismen låg i 1900-talets modernism, då flera tävlande skolor inom riktningen utvecklades. Man ville hitta på något nytt och fräscht.
– Hela den modernistiska inriktningen fick ju ofrivillig skjuts av att Hitler jagade ut de modernistiska arkitekterna från Tyskland och Europa på 1930-talet. Bl.a. Walter Gropius och Mies van der Rohe flyttade till USA och skapade där ”den internationella stilen”.
Under 20-talet i Europa hade deras stil varit starkt politiskt färgad, ursprungen ur första världskrigets slakt och ruinhögar. Man ville frånsäga sig historien och kasta konventionella former och ornament på historiens skräphög. Ljus, luft och friska fläktar skulle strömma in, speciellt åt arbetarklassen. Efter andra världskriget förknippades de klassiska stilarna även med olika tyranniska styren, både naziarkitekturens avskalade neoklassisim och Stalins ”gräddtårtor”.
I USA sker ändå en stor omformning. Amerika är inte intresserad av de politiska och sociala aspekterna bakom modernismen, trots landets egna sociala problem. President Roosevelt hade effektivt avväpnat vänsterrörelserna med de sociala programmen i New Deal, och det hela ledde enligt Kunstler till att modernismen i USA aldrig blev en social rörelse, utan enbart en moderörelse.
Kunstler påminner om att det centrala i moderörelser är att de i något skede faller ur mode. Man är tvungen att hela tiden hitta på en ny vurm.
– Samma jagande efter ”sista skriket” infekterade alltså även arkitekturen. Man behöll vissa sociala ambitioner, men det intellektuella innehållet blev för varje årtionde mer dunkelt, navelskådande, abstrakt och metafysikt. Och när man kommer in i 50-talets USA, då modernismen mår riktigt bra, upptäcker företagsvärlden att modernismen ger dem möjlighet att slänga upp byggnader till ett mycket billigare pris än förr. Inget behöver dekoreras, själva byggandet moduliseras; det räcker med att bara rafsa ihop några billiga element. Det behövs inga italienska stenhuggare eller andra traditionella yrkesmän längre. Allt är otroligt billigt, ofta opersonligt och fult.
Vem bryr sig?
– På 1950-talet slutar också det amerikanska folket att bry sig, av någon orsak. Kanske för att man fortfarande var påverkad av andra världskrigets produktionsmentalitet; själva produktionen är viktigare än aspekter som skönhet, rena proportioner, eller något annat som tillfredsställer den mänskliga hjärnan. Vi ville helt enkelt bara ha massiva mängder nya kontorslokaler, säger Kunstler.
– Det pågår hela 50-talet, och vi får ikoniska byggnader som Seagram-skyskrapan i New York ritad av Mies van der Rohe, som då ledde arkitekturskolan vid Illinois tekniska institut. Men moderörelsen med glastorn börjar också kännas rätt trött i början av 60-talet.
– Arkiteketerna söker febrilt efter något ersättande, och betongbrutalismen växer fram. Ett bra exempel är konst- och arkitekturbyggnaden vid Yales universitet, ritad av Paul Rudolph och uppförd 1963. Byggnaden skadades och renoverades efter en brand 1969 (ryktena säger att studenterna tuttade på), och för några år sedan renoverades byggnaden återigen för stora summor.
Betong är inte evigt
Enligt Kunstler förleds man på basen av det massiva utseendet att tro att dessa byggnader är mycket robusta, nästan eviga – men så är inte fallet. Armeringsjärnen som sätts in för att öka draghållbarheten och bärförmågan i betongen har begränsad livslängd, speciellt om det kommer in vatten i konstruktionerna då betongen krymper och får sprickor.
– Beroende på hur byggnaden byggts kan armeringsjärnen rosta rätt fort, och de kan spränga betongen. De gamla romerska betongkonstruktionerna som bevarats står fortfarande – eftersom romarna inte använde armeringsjärn – medan många av våra brutalismbyggnader börjar vittra sönder redan efter trettio eller fyrtio år.
Ett stilrent inhemskt exempel på betongbrutalism är Järvenpää kyrka, ritad av Erkki Elomaa.
– Dagens betongbyggnader har därmed förvånansvärt kort livslängd, och blir dyra i underhåll, då tiden mellan grundliga renoveringar blir kort. Men på 60-talet var det få människor som brydde sig om det faktumet – som samhälle hade vi också då precis kommit in i slit-och-släng-perioden, och ingen gav en tanke åt hur länge saker höll, vare sig det gällde bilar, hus eller institutionella byggnader.
Slit och släng blir dyrt
Kunstler är av den åsikten att ingen byggnad borde få hålla endast en generation.
– Det är inte bara en intellektuell fråga. Den energi- och resurskris vi kan emotse de kommande decennierna kommer troligen att bli mer eller mindre permanent. Vi kommer inte att ha råd att bygga med slit-och-släng-metoden. Betong i sig kräver också förvånansvärt mycket energi vid tillverkningen, så även den processen kommer att bli allt dyrare.
Ett annat problem med betongen är att den är svår att återanvända.
– Det går inte att pulverisera gammal betong och bygga nytt med det. För det mesta duger gammal betong endast till markutfyllnad. I framtiden kan det även bli så dyrt att återanvända gammalt byggnadmaterial, att vi helt enkelt låter byggnaderna stå tills de blir framtidens ruiner. Som kuriosa kan nämnas att Hitlers och Albert Speers planer på Nazi-Tysklands nya huvudstad Germania inte just innehöll några betongbyggnader, eftersom båda visste att betongkonstruktioner sällan förvandlas till vackra ruiner. Därför beslöt de att Germania skulle byggas av kalksten och granit.
Experimentera inte med människor!
Enligt Kunstler har mycket inom 1900-talets modernistiska arkitektur handlat om att man mer eller mindre fritt experimenterat med människor, utan att närmare fundera över konsekvenserna.
– Det här är förstås alltid ett problem då man av någon orsak vägrar att ta modell av det som tidigare bevisligen varit framgångsrikt, och där man nått goda och uppskattade resultat. Idag känner sig många arkitekter tvungna att uppfinna nytt hela tiden. Vi håller på med en massa ”innovationer”, men ingen vet egentligen hur det påverkar oss som människor på det kognitiva planet.
Enligt Kunstler är det mycket ironiskt att modernismen i alla dess uttrycksformer i tiderna startade från idéer om demokrati och social reformer, men idag av de flesta människor förknippas endast med obehag och mörka känslor.
– En totalomvändning har skett. Man ser det bra i Berlin, där alla de gamla monumentala byggnaderna i tiderna blev på östsidan, och Väst-Berlin tvingades bygga nya modernistiska teater- och museihus. Idag är inte så många förtjusta i de här lådorna som föga passar in i det gamla gatunätet, medan de gamla husen restaureras med frenesi.
Ironiskt byggnadsskydd
– Ironiskt i sig är också att så många av brutalismbyggnaderna idag får skyddstatus, hur avskydda de än är. Men byggnaderna är förstås historiska i den meningen att de berättar något om oss och vår kultur. Och det finns fortfarande stora grupper i den akademiska arkitektvärlden som har en stor intellektuell investering i de här byggnaderna. Samtidigt kan ju ingen förstås förneka att alla byggnader, hur avskydda de än är, kan ha någon form av dragningskraft.
Stil och standarder
Enligt Kunstler kan situationen vara helt annan om 40-50 år. Då kan det hända att de här byggnaderna inte längre går att reparera, eller att de är så avskydda av framtidens genrationer att de helt enkelt rivs.
– Och det handlar inte enbart om estetik, stil eller personlig smak. När man i dag debatterar den byggda omgivningen tenderar frågor om stil och personlig smak att ta överhanden, när man egentligen borde betona helheter, byggnormer, standarder och kvalitetsnivåer.
– Samtidigt handlar det förstås också om något så subjektivt som skönhet. Vi måste få känna att vårt uppdrag på den här planeten, hela civilisationsprojektet, har någonslags dignitet och känns meningsfullt. Även på det personliga planet vill vi helst skapa saker och omgivningar som är värda vår affektion. Vi vill återspegla det vi upptäckt att är det finaste av våra kognitiva processer, av våra värderingar. Vi vill känna att det är värt att befinna sig här, att orka fortsätta trots allt.
– Det här är enormt viktigt även om det bara skulle ske som ett tankeutbyte oss människor emellan, för att inte tala om ifall man råkar tror på att någon gud bryr sig om vad vi sysslar med, säger Kunstler.
– Enligt min mening hyllar den brutalistiska arkitekturen inte den mänskliga existensen. Det bevisas av den stora entusiasm som människorna känner för att riva de här byggnaderna. Så trots att det på sina håll kan finnas historiska skäl att bevara några av de här byggnaderna tror jag inte att många tårar kommer att fällas då de försvinner.
Samhällskritikern James Howard Kunstler (1948) blev känd för sin svidande kritik av suburbaniseringen i USA i boken The Geography of Nowhere (1994) och Home from Nowhere (1996).
I The Long Emergency från 2005 tar han upp de utmaningar våra oljeberoende samhällen och ekonomier ställs inför efter Peak Oil, då världens oljeproduktion inte längre ökar, utan oåterkalleligt blir mindre för varje år.
Kunstler är född i New York, har en examen från State University of New York, och har arbetat som reporter bl.a. på Rolling Stone Magazine. Han har ingen formell utbildning i arkitektur. Blogg och podcast på www.kunstler.com.
