Vad Bo Carpelan betytt för mig är nästan omöjligt att uttrycka i ord. Han har ständigt öppnat osynliga dörrar för mig och inbjudit mig att besöka nya okända rum. Han har lärt mig att se, lyssna, tänka, känna och uppleva en djupare intensivare verklighet. Han har varit ett svar på mitt starka behov av att formulera min värld och hindra tidens flykt genom att fånga ögonblicket. På sitt lågmälda, fåordiga sätt har han formulerat vad det vill säga att vara människa i republiken Finland och i världen här och nu.
Foto: Rabbe Sandelin
Översättaren – tolkaren
Djupt tacksam är jag för att han genom sina utsökta tolkningar gett mig tillgång till den finska poesin, som jag utan hans förmedlan inte skulle ha trott mig kunna förstå och älska.
Min julklappsbok 1985 var Modern finsk lyrik i urval och tolkning av Bo Carpelan. Det är en vacker volym på 350 sidor. Redan bokens förord slog upp en dörr på vid gavel, för mig som ingenting visste om finsk lyrik. En konstnärsprofessur (1980–1994) hade gjort det möjligt för Carpelan att, fri från förvärvsarbetet på Richardsgatans bibliotek, koncentrera sig på den – som han själv säger – nästan oöverstigligt svåra uppgiften att förflytta finskans rikedom av musikalitet och nyanser till svensk språkdräkt. Att han lyckats så utomordentligt väl med den uppgiften tackar han Tuomas Anhava för. I min bokhylla finns bland annat Sirkka Turkka, Paavo Haavikko och Tuomas Anhava representerade i ”helfigur” i urval och tolkning av Bo Carpelan.
Litteraturkritikern
– analytikern
Också finlandssvenska modernister har han med kärlek och förståelse lyft fram. Carpelan extraknäckte som litteraturkritiker vid Hufvudstadsbladet mellan åren 1950 och 1964. Kanske var det i samband med den så kallade Enckell-fejden jag som alldeles ung läste en Carpelan-anlys av Rabbe Enckells diktsamling Anddräkt av koppar, där han speciellt uppehöll sig vid den långa underbart vackra diktsviten O spång av mellanord … Också här öppnade Carpelan en dörr; jag trädde in i Enckells diktvärld, och på denna spång av mellanord har jag vandrat sedan dess. Gunnar Björling var honom speciellt förtrogen. 1960 trycktes hans akademiska avhandling Studier i Gunnar Björlings diktning 1922-1933. Jag har en pocketvolym med Björlings dikter, där Carpelan gjort urvalet och skrivit det insiktsfulla förordet. Den unga poeten Carpelan hade tillträde till den ”Björlingska skrivarakademin”, det vill säga han var med om de otaliga sammankomsterna hemma hos Björling, då det diskuterares poesi tills morgonen grydde. Kanske det var en skola som inte bara utvecklade honom som poet, utan också som litteraturkritiker, förutom att livslånga vänskapsband knöts.
Sonen Anders är känd för att ha gjort de känsliga och vackra omslagen till många av faderns böcker, men han har väl också bidragit till innehållet i de två barnböckerna Anders på ön (1959) och Anders i stan (1962) Jag har med stor behållning läst högt om Anders både för mina egna barn och mina skolbarn. Bågen. Berättelsen om en sommar som var annorlunda (1968) är kanske mera en ungdomsroman eller en allåldersbok, men jag har också använt den som högläsningsbok i skolan. Det är en berättelse där en vuxen närvaro kan behövas, för att underlätta mötet med gossen Marvin, som är utvecklingsstörd. Fortsättningen, Paradiset. Berättelsen om Marvins och Johans vänskap (1973) är angelägen och berörande läsning, fylld av en intuitiv förståelse för den som är annorlunda.
Annorlunda är också huvudpersonen i den finurliga barnboken Julius Blom – ett huvud för sig (1982). Julius är tänkare, drömmare och poet, han liknar kanske sin upphovsman. Det finns underbara kapitel att högläsa som underlag för diskussioner i skolan om tolerans och respekt och modet att våga vara sig själv. Det börjar bli dags för mig att plocka fram boken som barnbarnsläsning.
Måla himlen, vers för stora och små (1988) är en poesibok med 50 dikter skrivna för barn där Carpelan som alltid visar sin poetiska naturkänsla, sin humor och sin respekt för barnet som individ som i dikten Har någon nånsin sett:
Har någon nånsin sett
en i hemlighet klokare
snällare starkare
pojke än jag?
Hur kan någon
nånsin ha sett honom
när han är dold
djupt inne i mej?
Nångång tittar han fram.
men då är där sällan
nån som ser honom
inne, där inne
i mej.
Finlandiapristagaren
Två gånger fick Bo Carpelan Finlandiapriset, för romanerna Urwind (1993) och Berg (2005).
Många läsare hade problem med Urwind och förvånades över att en bok som var så olik en konventionell roman hade vunnit priset. Många uppfattade den som svår. Men småningom har läsarna hunnit lära sig förstå Carpelans egenartade berättarröst, och prisar Urwind i alla tonarter i dag. Jag har läst romanen många gånger, och som all stor litteratur är det varje gång en ny berättelse. Det underbara språket och tankedjupet är hisnande. Både sorgen och glädjen får röst och fantasin spränger alla gränser. Träffar man någon annanstans på en lika underbar biblioteksskildring?
Romanen Berg bjuder på händelser och stämningar från den heta krigssommaren 1944. Den femtiofemåriga Mattias Bergmark återvänder till släktgården där han hade vistats den barndomssommaren. Han lyssnar till den gamla gårdens röster, han konfronteras med minnen och skuldkänslor, i det klara sommarljuset är han både den åldrande mannen och barnet, den seende och den sedda. Bo Carpelan har berättat att det var en text som krävde många omskrivningar, han sökte balansen mellan det alltför knappa och det okontrollerat mångordiga. Resultatet blev en tät och oerhört rik komposition. I en av mina litteraturcirklar – där den äldsta deltagaren hade fyllt nittio och den yngsta var drygt trettio – läste alla boken, och det samtal den gav upphov till är kanske det rikaste jag varit med om i en litteraturcirkel. Det visade sig vara en berättelse som mobiliserade läsarens egna minnesbilder oberoende av ålder. Barndomens oändliga, intensiva sommardagar vaknade till liv, gamla berättelser man hört gav nytt eko och krigsminnen hos de äldsta blev skarpa och tydliga igen. Det måste vara någonting i själva stämningen som griper läsaren så starkt, någonting så genuint, äkta och sant att man som läsare går in i berättelsen fullständigt.
AxelInför sekelskiftet 2000 gjordes en mängd listor i många kategorier över det gamla århundradets främsta gestalter och produkter. Tveklöst uttryckte jag då min åsikt att 1900-talets främsta finlandssvenska roman var Bo Carpelans Axel (1986). Axel Carpelan (1858-1919) var Bo Carpelans farfarsbror, en person det aldrig talades om i familjen, men som nämns i Karl Ekmans bok Jean Sibelius och hans verk. Där sägs det att Axel Carpelan var en av mästarens intimaste vänner. Musikälskaren Bo blev intresserad av sin okända släkting och började leva sig in i hans livsöde. Under ett flertal år skrev han Axels fiktiva dagbok. ”Jag kunde vakna om natten och det kändes som om Axel dikterade för mig vad jag skulle skriva”, hörde jag en gång Bo berätta. Det blev en roman som lyfter fram en hel kulturepok med stor lyskraft samtidigt som det är berättelsen om en livsoförmögen och mycket ensam människas storhet. Med Axel har Bo Carpelan gett oss ett oförglömligt människoporträtt av en finlandssvensk Dostojevskijgestalt.
När Axel uppfördes som drama på Svenska teatern var jag så gripen av Rabbe Smedlunds fantastiska rolltolkning att jag inte ville bryta stämningen genom att lämna min plats under pausen.
Poeten
Jag läser och älskar och rekommenderar alla Carprelan-romaner, men det är nog som lyriker han betyder mest för mig. Jag brukar säga att det finns en dikt av Bo Carpelan för alla sinnestämningar, alla väder, alla årstider, varenda dag i livet.
Librettot till Erik Bergmans Det sjungande trädet (1995) var en underbar poetisk upplevelse som måtte ha berett både poeten och kompositören stor glädje. Det finns en ohörbar musik i allt vad Bo skrivit. Liksom i musiken är pauserna viktiga. Han är ekonomisk med orden, väljer dem med absolut gehör. I den sista diktboken, Gramina. Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante (2010), består många dikter av bara två eller tre rader. Gramina är imponerande 170 sidor ren läslycka, redan det en prestation.
Julaftonen 2010, när jag satt med boken och läste fylldes jag av förundran, tacksamhet och frid. Det var en läsning i dröjande tempo, som en inre andning. Jag måste i ord fånga vad läsningen väckte inom mig och med blyerts skrev jag på den sista tomma sidan följande ord: ”Tankar som är som frågor. Frågor som öppnar sig mot en insikt. Frågor som växer till sorg eller vemod. En verklighet som inringas lågmält som en aning. Rader utan frågetecken vänder sig undrande inåt: sök dina svar själv – om svar finns.”
oräknad”
Så lyder en dikt. Kanske han redan visste att hans dagar var räknade, men vilken som skulle bli den sista kunde han inte veta. När jag fick höra att Bo Carpelan gått genom den allra sista osynliga dörren drabbades jag av en sorg som var personlig och en känsla av stor förlust, fastän jag aldrig känt honom som vän.
Julen 2011 blir den sista då jag sitter med en ny bok av Bo och firar julnatt. Blad ur höstens arkiv är en prosabok skriven av en stor poet. Vilken stillsam ren glädje det ska bli att lyssna till det lågmälda samtalet en gammal livsvarm och mycket klok människa vill föra med mig denna sin sista höst. 101 kapitel, som börjar i blossande september och slutar i novembermörker får jag och alla andra som älskar honom ta med in i julljusens tid.
