På något sätt är det symptomatiskt att det behövs två rikssvenska föreläsare för att öppna våra ögon för det faktum att finska och speciellt finlandssvenska medieföretag hittills varit dåliga på att utnyttja nätet. I en lätt panik började man i tiderna lägga ut material på internet, och på grund av att man aldrig kunde bygga en fungerande modell för att ta betalt för det materialet, ses nätet fortfarande mest som ett hot mot den gamla, etablerade produkten, t.ex. den tryckta tidningen.
Men idag hänger en vaken och engagerad publik på nätet. Till ett massmedium som säger sig arbeta för att bevaka beslutsfattandet och ha publikens bästa för ögonen finns det nästan ingen annan chans än att gå ut där publiken finns. Förr var det gator och torg – nu skall även Facebook och Twitter räknas in. Men det lönar sig inte för mediahusen att betrakta det hela som ett traditionellt, mångårigt och dyrt it-projekt. Gör man det tenderar man att fastna i diskussioner om plattformar och teknik. Precis som Emanuel Karlsten konstaterade: det kanske kommer något annat och bättre än Facebook och Twitter om några år, men än sen? Det är där människorna är idag.
De svenska föreläsarna Yasmine El Rafies och Emanuel Kalrstens inlägg var bland de intressantaste under Mediaspråk 2012. Till höger konferancier Jens Berg, Hbl.
Mycket har skrivits och sagts om de social mediernas roll under den arabiska våren. Vissa anser att de sociala medierna rentav var orsaken till resningarna på olika håll, andra vill förringa inslaget. Hur man än vill se på saken ställs ändå alla möjliga gamla föreställningar på ända då folk idag har både en liten nyhetsbyrå och en sändningsstudio i sin mobiltelefon. Som Yasmine El Rafie slog fast: genom att hon under resningen i Tunisien kunde följa med vad riktiga tunisier på ort och ställe var med om, fick hon en mycket mer nyanserad bild av händelseförloppet, jämfört med den processerade ström de västerländska medierna levererade (om de överhuvudtaget tog sig till platserna).
Märkväl att den väntade kritiken mot denna sorts Twitter-rapportering – att man inte kan lita på uppgifterna – lätt kan motbevisas. Källkritik och dubbelcheckning är ju inte något som automatiskt måste kastas överbord bara för att källan inte är en regeringstalesman eller annan intressent i en konflikt! Snarare ökar kravet på skicklig och kompetent journalistik. Genom att följa med Twitterströmmar har man också koll på händelseförlopp långt innan de når över nyhetsströskeln hos oss. För Yasmine El Rafie var den arabiska våren ingen överraskning eller en plötslig händelse – det fanns under flera år tydliga signaler på att trycket konstant ökade.
Den finlandssvenska mediepanelen på seminariets andra dag förföll till en viss del till det sedvanliga navelskådandet som vi är så bra på. Panelmoderatorn Barbro Teir lyckades dock genom ett tankeexperiment (att alla finlandssvenska medier påföljande måndag slås ihop, inklusive svenska YLE) locka fram lite nya tankegångar. Teirs syfte var att få mediehusen att fundera över möjliga konkreta samarbetsformer, men de flesta i panelen (och publiken) var eniga om att mediahusens självständighet är ett värde i sig, så samarbete kunde närmast ske gällande bevakning i frågor där olika skeenden kunde belysas med lite större horisont än det egna lokalsamhället. Intressant nog flaggade chefredaktörerna (Torbjörn Kevin på ÅU var först) starkt för en större satsning på grävande, ”riktig” journalistik. Detta tycks även nya journalister och till och med sommarredaktörerna nu vara intresserade av – till skillnad från de ekonomiskt goda åren, då många skulle ha nöjt sig att rapportera om fenomen i underhållningsvärlden.
Kontentan av panelen blev alltså till sist att just detta kunde bli en fruktbar samarbetsform på finlandssvenskt håll, speciellt som grävande journalistik ofta ansetts för dyr för mindre mediehus och medier.
