Henrik Cederlöf bekymrar sig starkt över samhällsutvecklingen. Känslan av att vi går framåt i utvecklingen har avtagit, och av allt att döma innebär alla reformer bara att vi går mot större och större enheter.
– Det stora är det vackra, och allt det andra skuffas undan i namn av ekonomiska realiteter. Frågor som livskvalitet, eller vad man på riktigt tycker är viktigt, är irrelevanta. Och oberoende av att antalet finlandssvenskar inte minskar reellt, så hamnar minoriteten i kläm då man medvetet skapar så stora enheter att minoritetens procentuella andel minskar – man gör minoriteten mentalt mindre.
– Det behövs nu människor som kämpar för fästpunkter och institutioner som skapas starka, men som också är utvecklingsdugliga med tanke på framtiden. Jag efterlyser personer som inte nödvändigtvis behöver vara politiker – de kan gärna vara kulturmänniskor.
Inte fråga om isolering
Henrik Cederlöf poängterar att ett sådant arbete för svenskan i Finland inte alls handlar om att isolera sig.
– Det är ju den vanliga beskyllningen, att vi bygger reservat. Men det är inte alls det det handlar om. Starka fästen kan i stället på likvärd bas samarbeta över språkgränsen hur mycket som helst. Men basen skall utgå ifrån egna villkor och ha egen grund, de är bara då som fruktbart samarbete kan uppstå.
Det är även denna grundtes som gör att Cederlöf har en stark aversion mot så kallade tvåspråkiga lösningar.
– Vem vet ens vad ordet innebär? Har någon funderat på hur sådana enheter skall fungera i vardagen, i det praktiska? Och vem kan bygga en sådan enhet där en språklig fördelning håller, utan att det börjar stjälpa åt ena hållet? Vi känner ju bra till åt vilket håll en sådan struktur tenderar att gå. Diskussionen om tvåspråkiga skolor borde mera handla om språkbad, tycker jag.
Då Svenskbygden besöker Henrik Cederlöf har hans andra stora orosmoln precis avvärjts; tankarna på en nedläggning av Nylands Brigad i Dragsvik. Det har länge varit klart att försvarsmakten står inför nedskärningar, och även Nylands brigad har figurerat bland de enheter som nämnts som kandidater för slaktbänken. Cederlöfs åsikt är klar:
– Det skulle ha varit en katastrof med många dimensioner om brigaden hade avvecklats och verksamheten flyttas. Katastrofen skulle förstås drabba Ekenäs, men det är också obegripligt att man som en motivering för en eventuell flytt till Obbnäs sade att orten inte spelar någon roll. Närheten till Syndalen är bara en aspekt som talar för Dragsvik, men framför allt kan ju brigaden i Ekenäs fungera i en kringmiljö som är svenskspråkig.
En enorm förlust skulle enligt Cederlöf också ha varit allt det stora arbete som i tiderna lades ned på att skapa brigaden, och allt det arbete som gjorts för att utveckla verksamheten.
– Få minns det idag, men det var ingen lätt sak att skapa Nylands brigad. Och vad kan man egentligen spara genom att flytta? En flytt innebär också stora kostnader.
Organisationerna en viktig resurs
Henrik Cederlöf har vid fyllda nittio fortfarande kraft i blicken och ett starkt handslag. Men själv säger han att han inte riktigt orkar slåss för det svenska längre. Nyare krafter borde ta över.
– Men jag upplever alltså att den ”finlandssvenska försvarsviljan” blivit suddigare med åren. Man ser inte klara och fasta positionslinjer – de yttersta gränserna för vad vi kan gå med på. Arbetet för att upprätthålla finlandssvensk kultur kräver vilja, arbete och uppoffringar, men likgiltigheten tycks breda ut sig.
Organisationsfältet kan dock hjälpa till, och Cederlöf tycker att SFV är en stor resurs.
– SFV gör mycket gott, och också samvaron inom organisationen stärker arbetet mot målen. Speciellt SFV:s fina högtider har riktigt känts in i ryggmärgen – det är något speciellt med den finlandsvenska värmen, glädjen att få träffa människor som man känner. Minoriteter har alltid glädje av varandra, och SFV har varit en fantastisk tillgång i mitt liv.
