Det var många olika impulser som bidrog till grundandet av Finlands svenska folkmusikinstitut. Den så kallade folkmusikvågen svepte över världen på 1960-talet och nådde också Finland. Den första folkmusikfestivalen i Kaustby hölls sommaren 1968 och efter den började folkmusikforskare och folkmusikintresserade musiker och politiker samlas till årliga folkmusikpolitiska seminarier i Kaustby.
– Syftet var att göra folkmusiktraditionen synlig och att höja folkmusikens status. I kölvattnet på dessa seminarier tillkom bl.a. Kansanmusiikki-instituutti i Kaustby, en folkmusikprofessur i Tammerfors och Finlands svenska folkmusikinstitut, berättar Häggman.
– Ett uttryck för det nya folkmusikintresset var också den första spelmansstämman som 1972 hölls i Tenala. Det var så intressant att få vara med och samla spelmännen från olika delar av svenskbygden till en gemensam stämma. Jag var då sekreterare i förbundet och kom att engagera mig på allvar, 1974 övertog jag ordförandeskapet. Klas Gustafssson Hammars i Borgå landskommun hade tagit initiativ till spelmansförbundet redan 1969, men först 1972 tog verksamheten fart.
Under 1970-talet växte förbundet så det knakade; när förbundet grundades var medlemsantalet trettio, och 1979 var medlemsantalet nära tusen.
– I sommar har det alltså gått 40 år från den första spelmansstämman och jubileet skall firas i Tenala med pompa och ståt. Alltsedan den första spelmansstämman har spelmansförbundet ordnat en spelmansstämma varje sommar.
De finlandssvenska ”riksspelmansstämmorna” ambulerar runt i svenskbygden och från början kunde man se vilken vitamininjektion en stämma var för de olika bygdernas musikliv. Det var många ungdomar som på det sättet kom med i något spelmanslag och därigenom i spelmansförbundets verksamhet. För dem blev folkmusiken en inkörsport till ett större musikintresse.
– Det är anmärkningsvärt att spelmansförbundet verkligen har haft styrkan att ordna en stämma varje år, i början trodde vi nog att orken bara skulle räcka till en stämma vart tredje eller femte år.
Spelmansförbundet var till en början upprätthållare av folkmusikinstitutet, men eftersom institutet snart växte förbi spelmansförbundet både verksamhetsmässigt och ekonomiskt såg man sig tvungen att grunda en särskild förening, Finlands svenska folkmusikinstitut r.f., som skulle bära ansvar för institutet. Institutet har alltid haft ett mycket tätt samarbete med det finska folkmusikinstitutet och motsvarande organisationer i andra nordiska länder. Kursverksamheten har varit och är fortfarande livlig, och det är intressant att notera att ”branschen” idag domineras av unga, och av flickor.
– Tanken bakom folkmusikinstituten var att också folkmusiken skulle få sina stödinstitutioner på samma sätt som den klassiska musiken. Då folkmusikinstitutet grundades fick vi gott flankstöd av våra finska kolleger. Statens tonkonstkommitté gav stöd, liksom kulturfonden och SFV.
Folkmusikinstitutet bedriver forskning, insamling, undervisning och pulbikationsverksamhet. Överlag har både spelmansförbundets och institutets verksamhet inneburet en större synlighet och en ordentlig statushöjning för folkmusiken.
Ann-Mari Häggman tar emot SFV:s kulturpris av kanslichef Johan Aura och bitr. kanslichef Catharina Gripenberg under SFV:s utdelningsfest 28.3.2012.
Dokumentering från 1968
Häggmans arbete för folkmusiken hade dock inletts redan 1968 då hon för Folkkultursarkivet tillsammans med Bo Lönnqvist reste runt i bygderna för att spela in och dokumentera folktradition, folktro, sång och musik. Arbetet hade också ett inslag av angelägenhet – många av traditionsbärarna var gamla och det var osäkert ifall det fanns tillräckligt många som ville föra traditionerna vidare.
– Idag är de här cirka niohundra inspelningarna till största delen digitaliserade, och kommer till användning, dels av forskare som vill undersöka finlandssvensk kulturhistoria, dels av unga folkmusiker som vill bygga på sin repertoar. Fortfarande blir man tagen av hur skickliga spelmän och sångare det fanns. Oftast höll de dessutom hela sin repertoar i huvudet, utan noter.
Nu – efter en paus på tjugo år och andra arbetsuppgifter – har Häggman återgått till att arbeta med det inspelade materialet. Eftersom det är hon som har gjort inspelningarna är det viktigt att hon själv kompletterar materialet med personliga minnen om inspelningssituation, inspelningsmiljö och traditionsbärare. Det är ett nostalgiskt arbete som väcker många minnen, men också en saknad. En stor del av de spelmän och sångare som hon intervjuade på 1970-talet finns nämligen inte längre
– Man sökte ju för det mesta upp den allra äldsta generationen som kunde gamla sånger och melodier. Men det är trevligt att identifiera personerna på fotografierna och komplettera data.
Bok på kommande
– Jag går igenom materialet med tanke på att så småningom ge ut en bok. Samtidigt bygger jag upp det kontextuella materialet kring inspelningarna. När det gäller musik kan noter eller en inspelning bara till en del återge musiken. Det är oerhört viktigt att kunna berätta om sångernas härkomst och i vilka sammanhang de brukade spelas. I tiderna strävade vi också till att filma många spelmän, så att man kan se hur stråken förs och hur kontakten till eventuella dansare går till.
När Häggman idag går igenom materialet konstaterar hon att de allra första inspelningarna gjorde – och fortfarande gör – det starkaste intrycket.
– Jag var så tagen av att det fanns så mycket fin musik ute i bygderna och att den musiken fick leva ett så undanskymt liv. Och nu tänker jag: det här är en svunnen tid. Dagens människor sjunger och berättar inte på det här sättet. Och det låter så gammaldags; man umgås på ett annat sätt, titulerar varandra och är mycket respektfulla mot varandra. Mina sagesmän kände tydligt att de inte bara representerade sig själva utan hela bygden. Och jag förundras över att de hade ett sådant förtroende för mig, att de lät mig ta del, inte bara av sin musik utan också av deras livshistoria.
Enligt Häggman skulle det ideala för forskningen vara att kunna lägga ut allt material på nätet. Tyvärr lyckas det inte av upphovsrättsliga skäl.
– Trots att melodierna kan vara urgamla och utan copyright, har uppträdandena, tolkningarna av musiken, sin egen copyright. Man måste också beakta sagesmännens integritetsskydd. Det är ett stort arbete att söka upp spelmännens efterlevande för att skriva avtal. Det här är också orsaken till att mitt arbete dragit ut på tiden.
Samtidigt säger Häggman att boken inte hade kunnat komma till direkt efter att inspelningarna gjordes på 70- eller 80-talet.
– Så länge jag var inne i ruljangsen hade det inte gått. Nu börjar jag få något slags överblick och tror mig kunna behandla materialet på bättre sätt. Och utan alla de rutinerna som hör till ett förvärvsjobb kan jag nu i lugn och ro sitta ner för att verbalisera och formulera tankarna.
Häggman säger att det varit mycket intressant att ha fått vara med och följa utvecklingen i hela den ”nya folkmusikvågen”.
– Under 70- och 80-talet började folkmusiken intressera även musikskolorna, vi fick en slags professionalisering av branschen. Samtidigt grundades en mängd organisationer och institutioner, och ämnet fick till och med en akademisk linje på Sibeliusakademin.
Ann-Mari Häggman minns att Folkmusikinstitutets ekonomi alltid varit ett bekymmer, trots välvilliga understödjare. Därför var det en stor lättnad då Svenska litteratursällskapet år 2008 tog över institutet, som blev en del av litteratursällskapets arkiv. Folkmusikinstitutet är nu en del av SLS arkivcentrum i Vasa där också Österbottens traditionsarkiv finns.
– Framtidsutsikterna ser alltså nu mycket goda ut. Folkmusikinstutet är en viktig aktör som fungerar i zonen mellan forskningen och fältet. Institutet ger å ena sidan ut vetenskapliga och populärvetenskapliga skrifter, och å andra sidan sångböcker och låthäften. I den verksamheten har också SFV ofta varit med som understödare.
Ann-Mari Häggman vill helst se sitt kulturpris som en erkänsla även för alla de medarbetare och kolleger hon haft under årens lopp.
– Arbetet med folkmusiken har ju aldrig varit solospel. Jag har alltid haft mycket goda medarbetare, både i spelmansförbundet och på folkmusikinstitutet. Och sedan får man ju inte glömma bort alla spelmän och sångare på fältet, som gett mig det material som jag forskar i och som har inspirerat mig till att forska i den folkliga musiktraditionen.
