Text: Jonas Ahlskog
Illustration: Terhi Ekebom
Att bildning behövs är man oftast rätt enig om. Bland antikens greker kallades det paideia – en sorts allmänbildning som fria män behövde för att ansvarsfullt styra stadsstaten. Under den europeiska medeltiden följdes främst bibelns ord om det rättrogna livet. Bildningen skulle handla om imago dei, att leva med Kristus som förebild.
Med början från tidig modern tid uppvisas större variation kring den önskvärda bildningens innehåll: allt från nyhumanismens vurmande för latin och romersk talkonst till folkrörelsernas handfasta bildning kring nationell identitet, jordbruksmetoder och fackföreningskunskap. Fram till modern tid var bildningen så gott som alltid enbart till för eliten, oftast män. Inom folkrörelserna var däremot målgruppen självskriven som den grupp av bönder, arbetare och allmoge som rörelserna grundats för. Grovt taget kan man säga att bildningens innehåll genom idéhistorien varierat som funktion av målgruppens behov, och att det varit förhållandevis klart vem målgruppen är.
Bildningen behöver folk lika mycket som folket behöver bildning. Varför? För att enbart idén om folket, alltså målgruppen, skapar avgränsningar för den önskvärda bildningens innehåll. Det här visas med största tydlighet i de eldfängda diskussionerna om kulturkanon som förts i många europeiska länder, och allra senast i vårt västra grannland.
Kommittén En kulturkanon för Sverige lämnade i höstas in sitt slutbetänkande utgående från den svenska regeringens beställning av ett ”levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.” Förslaget innehöll inte enbart konstnärliga och litterära produkter, utan också verk inom politik, juridik, ekonomi, religion och naturvetenskap. Med andra ord omfattade det ett mycket brett bildningsinnehåll. Hur avgörs då vad som hör till kulturkanon? Svaret beror på vår idé om målgruppen, det svenska folket som bildningen är till fromma. Inkludering i all ära, men ingen kulturkanon utan exkludering. Enbart genom att dra gränser avgörs om mumintrollen men inte Arne Alligator hör till Sveriges (utvidgade) kulturkanon.
Kan man skippa idén om folket och i stället motivera bildningsinnehåll som avgörande för demokratin? Retoriskt låter det sig göras. De senaste decenniers bildningsdiskussion i Norden har främst tematiserat bildning som demokratins försvar snarare än som ett specifikt folks behov. Problemet är bara att kärnan i begreppet demokrati är folket. Som bekant härstammar begreppet från sam-manfogningen av två grekiska ord: demos, som betyder ’folk’, och kratia, som betyder ’styre’. Begreppet demokrati implicerar alltså ett folk som styr. Medan det finns många vedertagna teorier inom statsvetenskapen om demokratiskt styre, finns det knappt någon enighet alls om hur ’folket som styr’ skall förstås. Om demokrati betyder folkstyre, vad konstituerar ’ett folk’? Enligt den amerikanske demokratiforskaren, Robert A. Dahl, utgör den här enkla frågan demokratiforskningens största gåta.
”De senaste decenniers bildningsdiskussion i Norden har främst tematiserat bildning som demokratins försvar snarare än som ett specifikt folks behov. Problemet är bara att kärnan i begreppet demokrati är folket.”
Före den moderna demokratins genombrott syftade ’folket’ främst på de lägsta samhällsskicken. Följaktligen talade upplysningstidens kanske kändaste politiska filosof, Charles de Montesquieu, om nationen och folket som två skilda saker. Nationen representerades av eliten, adeln och prästerskapet, medan folket, peuple, fick finna sig i den förras beslut. Som filosofen Giorgio Agamben lyft fram finns en tydlig spänning i det moderna demokratibegreppet: å ena sidan är folket suverän, de som styr, å andra sidan är folket det som styret skall handla om, alltså i betydelsen av de lägsta samhällsklassernas behov.
Betydelsen av ’folket’ som de fattiga och utstötta lever vidare än i dag, men vår moderna idé om ’folk’ har förlorat konnotationen ’underställd’. Det här betyder inte att nationalstatens och rösträttens genombrott satte ordning på hur ’folk’ ska förstås. Tvärtom, i stället etableras åtminstone två olika folkidéer som blir avgörande för den demokratiska nationalstaten: folket som antingen politisk eller kulturell gemenskap. Förenklat kan dessa två folkidéer spåras till två centrala tänkare i den europeiska traditionen: Jean-Jacques Rousseau och Johann Gottfried Herder. I klassikern Om samhällsfördraget (1762) föreställer sig Rousseau ett framtida jämlikt samhälle där folket styr sig själva. Medan lagen inom den absoluta monarkin härrör från kungen, skulle folket nu bli sina egna lagstiftare. Folkstyret förutsätter att människor samlas som kollektiv för att uttrycka gemensam vilja. Dessa människor som samlas kallar Rousseau folket och deras beslut skulle förverkliga allmänviljan. Det senare ska inte förväxlas med majoritetens vilja, utan är ett beslut som anses bäst för hela kollektivet. Likaledes betecknar inte folket i första hand en specifik etnisk grupp, utan är begreppet för en politisk verksamhet: de som samlas för att stifta sina egna lagar.
Ungefär samtidigt utkommer Herders klassiker, Abhandlung über den Ursprung der Sprache (1772). För Herder är folket alltid en specifik grupp med gemensam kultur och språk. Språk, kultur och medvetande är enbart aspekter av en och samma enhet: folksjälen. Nationens kärna hittas inte i statens politiska historia – som dominerats av samhällets övre skikt – utan i folkets sånger och poesi. Nationen och folket existerar som en poetisk verklighet, oberoende av den politiska situationen, oberoende av staten. Språket skapar folket, och folkets medvetande om sig själva är nationen. Språket utgör den oumbärliga grunden för nationalstaten som social och politisk sammanslutning. Att som Finland ha en nationalstat med två språk, två nationer, vore för Herder en logisk omöjlighet. Den moderna europeiska historien om folk som kulturell och språklig gemenskap är minst sagt konfliktfylld. Om språket är nationens grund, vad räknas som ett språk? Frågan visade sig komplicerad även för Herders eget språk, tyskan. Den nordiska folkhögskolans fader, N. F. S. Grundtvig, anammade Herders nationalitetsprinciper med hull och hår – den danska folksjälen odlades i folkhögskolorna lika ivrigt som jordbrukets grödor. Men till Grundtvigs stora förtret hade den kända tyska folkloristen Jacob Grimm hävdat att danskan enbart var en tysk dialekt, jämförbar med hessiska. Men om danska är tyska, då betyder det ju också att danskarna är tyskar! Hela det danska folkets existensberättigande som självständig nation sattes i fara, vilket inte var enbart en teoretisk fråga med tanke på Preussens aggressiva expansion under 1800-talet. Grundtvig blev därför oerhört lättad när en ung student vid namn Rasmus Rask år 1811 visade att de skandinaviska språken, precis som det gamla isländska språket, hade flera gemensamma drag som inte fanns i det tyska språket. Danskan borde därför betraktas som en särskild del av de nordiska språken och inte som en tysk dialekt.
Danmarks legitimitet var räddad.
Anekdoten ter sig komisk i dagens mångspråkiga och mångkulturella europeiska verklighet. Men tanken om folket som en tydligt avgränsbar språklig och kulturell enhet är långt ifrån död. Att folket har en fast identitet med tillhörande kultur och språk, och att denna identitet hotas av andra folks inflyttning, är själva grundbulten i den nationalistiska populism som spridit sig som en löpeld under senaste decennier runtom i Europa. Därför har också många av samtidens kulturkanonprojekt, även det svenska, kritiserats för att gå den nationella populismens ärenden – hur ’vidgad’ kanon man än tänker sig. Till sist blir det ändå en fråga om vad och vem som platsar inuti den folkliga gemenskapen, och vad och vem som lämnas utanför.
”Den stora utmaningen är att formulera ett vi som inte exkluderar, utan bjuder in till samtal om hur vi – här och nu – borde tänka om bildningens innehåll.”
Vi behöver mera Rousseau och mindre Herder då vi betänker bildningens behov av folk. Alternativet till den språkligt och kulturellt sammanfogade nationella gemenskapen kallas ibland författningspatriotism, eller medborgerlig patriotism, om man vill betona lojalitet med den demokratiska gemenskapen snarare än författningens principer. Grundidén är att den politiska lojalitet och solidaritet som moderna samhällen kräver inte behöver bygga på gemensam kultur, religion och språk. I stället är gemenskapen, likt Rousseau tänkte sig, ett politiskt begrepp: den utgår från lojaliteten med politiska principer om demokrati och rättigheter som kommer till uttryck i statsförfattningen. Det gemensamma ’vi:et’ betecknar då inte en kulturell grupp: ’vi som är svenskar, finnar, danskar, etcetera’, utan en politisk gemenskap: ’vi som tror på demokratin och rättsstaten.’ Medlemskapet i den politiska gemenskapen är – till skillnad från den medfödda kulturella identiteten – öppen men inte villkorslös. Man får bli medlem om man är villig att ta till sig det bildningsinnehåll som författningen inkluderar – ett innehåll som även infödingarna måste bli påminda om. Den stora skillnaden mot den nationalistiska folkidén är att den politiska gemenskapen inte behöver föregås av kulturell gemenskap på livets alla områden. Snarare är gemenskapens ramar förhandlingsbara eftersom demokratins inne-håll aldrig kan vara slutgiltigt givet.
Kan vi då kasta den kulturella folkidén i historiens soptunna? Om det bara vore så enkelt. Författningarnas principer är inte universella utan i sin tur produkter av historia och kultur. Med andra ord, vi kan tänka oss folket som enbart ett politiskt begrepp, men de politiska principerna erhåller legitimitet bara om de uppfattas som meningsfulla för människor vid en specifik tid och plats. Den brittiska filosofen Bernard Williams använde uttrycket now and around here för att beskriva hur etiska och politiska begrepp alltid är historiskt situerade. Vi uppfattar dem som legitima eftersom de är förankrade i en delad historisk och kulturell verklighet, inte för att de ger sken av universella principer. Vår uppfattning om demokrati och rättsstat är ofrånkomligt bunden till en europeisk historia av politiska revolutioner och reformer för att skilja åt kyrka och stat. Det går inte att tänka bort historien och enbart fokusera på de politiska principerna, eftersom principerna låter sig förstås enbart som historiska produkter.
Bildningen behöver alltså alltid folk också i kulturell bemärkelse. Den stora utmaningen är att formulera ett vi som inte exkluderar, utan bjuder in till samtal om hur vi – här och nu – borde tänka om bildningens innehåll. Det finns inget perspektiv från ingenstans, bortom historisk tid och plats, som visar vad som är viktigt för alla gemenskaper. Den som tar demokratin på allvar måste också ta frågan om gemenskapens principer på allvar – våga tala om ’vi’ – annars kan man aldrig avgöra vilka beslut som främjar gemenskapens bästa. Ett demokratiskt ’vi’ är en öppen och förhandlingsbar gemenskap – ’vi som vill leva här tillsammans’, now and around here.
Jonas Ahlskog är universitetslektor i historia vid Åbo Akademi och ordförande för Folkets Bildningsförbund r.f. Ahlskog är intresserad av bildningsidén eftersom den handlar om att tänka igenom vad vi är och vad vi vill bli. Speciellt är han intresserad av frågor om hur det fria bildningsarbetet kan förändra vår självförståelse och därigenom samhället i stort.
