Text: Sanna Mandelin
Foto: Christoffer Björklund
Garnnystanen flyger från person till person och festsalen i Vasa stadshus fylls av skratt när garnen trasslar in sig i hår och kläder. Snabbt är alla nystan utrullade som ett nät över salen. Huvudtalaren Luke Roberts, mannen som kastade ut nystanen, ber alla som håller i garnet att resa sig. Vi är inte många som sitter kvar, och Roberts ber garnmänniskorna räcka ut en bit garn åt oss också.
Experimentet med yllegarnet har en poäng: Roberts talar om hur människor är kopplade till varandra och relationerna faktiskt är själva systemet. På samma sätt fungerar skolor som komplexa nätverk där relationer mellan elever och lärare formar systemet.
På några minuter skapar vi ett spontant nätverk, men sedan sker något som förvånar britten. Prydligt nystar publiken ihop garnen igen och nätverket upplöser sig själv.
– Det hade en brittisk publik aldrig gjort, de hade bara dumpat en röra åt någon annan att reda upp, säger Luke Roberts under en paus i konferensdagen.
Att göra systemet synligt
Innan han började forska arbetade Luke Roberts inom utbildningsförvaltningen i brittiska kommuner. Där såg han hur ofta de olika delarna av systemet arbetar för sina egna mål – sin egen lilla garnstump – men ingen har ansvar, eller ser helheten.
– Det är mycket lättare att skylla på individer än att se på den situation de befinner sig i eller vilket system som lett till den situationen. Om vi tänker på knivvåldet i skolorna i London till exempel, så löser man det genom att installera metalldetektorer och kräva fler poliser. Men varför bär de här ungdomarna kniv? Varför upplever de att det är den tryggaste lösningen? Och vilka system leder till att det händer om och om igen?
Luke Roberts har jobbat mycket med ledarskapet i skolor, och säger att mängden av i sig utmärkta initiativ kräver väldigt mycket energi.
Roberts säger att en del av problemet, särskilt i Storbritannien, är att undervisningsministrarna ofta varit kortvariga på sin post, och det har lett till att riktlinjerna har ändrats hela tiden. Bitar av systemet har reformerats utan att någon sett på helheten.
– Systemet gör exakt det som det är designat att göra. Men de som har utformat det har bara fokuserat på sin egen lilla bit. Och det som är frustrerande är att det drabbar människorna som lever i systemet, i stället för att man rättar till de misstag som skett på systemnivå.
När ingen ser helheten
Luke Roberts menar att vi måste komma bort från synen på system som maskiner med komponenter och i stället börja tänka på dem som ekosystem som består av relationer – som i exemplet med garnnystanen. Han talar om hur komponenttänket är ett arv från taylorismen, som för 120 år sedan revolutionerade synen på arbetsledning och industriell produktivitet.
"Ofta talar man om resultatet av förändringar, men sällan om den energi det kräver."
För honom är skolor perfekta exempel på komplexa nätverk som är svåra att leda eftersom det finns så många delar och så många faktorer som spelar in. Under sitt tal kommer han med en tes som får många att skaka på huvudet:
– Problemet är inte brist på tid, säger han.
När han utvecklar sitt resonemang byts huvudskakningarna i eftertänksamma nickningar. Roberts säger att problemet ligger i att den sociala energin, uppmärksamheten, splittras alltför mycket.
– Ofta talar man om resultatet av förändringar, men sällan om den energi det kräver. För skolledare handlar det alltid om en energikostnad när de försöker ändra systemen i en skola eller har kontakt med samhället.
Uppmärksamheten är en bristvara
Efter föreläsningen är det flera som kommer upp till Roberts och säger att de först var skeptiska till resonemanget men sedan höll med.
– De konstaterade att uppmärksamheten riktas mot nya håll hela tiden, och vi distraheras. Så det här är en verklig utmaning: att få ledare att styra sin uppmärksamhet bättre, så att de inte fastnar på en ny satsning efter en annan.
På några minuter skapade deltagarna ett helt nytt nätverk, där alla var med genom ett eller flera garn. Så kan det se ut i verkligheten också, vissa är centrala för ett nätverk, andra mer perifera.
Luke Roberts säger att det ofta blir ett överflöd av initiativ i skolor som kräver tid och uppmärksamhet. Det förvirrar också lärarkåren.
Han kopplar tillbaka till resonemanget om komponenter gentemot ekosystem.
– Det finns många viktiga initiativ, men vi måste hitta inbördes samband mellan de olika delarna. Men ofta är skolpersonalen så fast i sin läroplan att de har svårt att se de här kopplingarna.
Roberts betonar att om skolor ska förändras på ett bestående sätt så räcker det inte med fler reformer eller nya projekt. Det kräver att ledare vågar prioritera, rikta sin uppmärksamhet och se sam-banden mellan det som redan görs.
I ett sådant system hänger allt ihop. När vi drar i en tråd påverkar det alltid helheten – och utan att se sambanden riskerar vi att skapa samma problem på nytt.
